SRHR - på riktigt

I den utrikespolitiska debatten i riksdagen (2012-02-15) trodde jag knappt mina öron. Karl Bildt nämnde faktiskt, kors i taket, begreppet sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Det är bra att SRHR lyfts i debatten, det är nödvändigt att Sverige driver frågorna i internationella sammanhang. Men för att få trovärdiughet i frågorna och för att själv kunna göra skillnad, måste Sverige också sätta av resurser för frågorna.

I RFSU:s nyligen publicerade rapport, kan man läsa att biståndet till SRHR under åren 2006-2010 i själva verket har minskat med 356 miljoner kronor. Från 8.2 % till blott 6,3 % 2010.

Skärpning! Det behövs en ny bistånds- och utrikespolitik Mödradödligheten måste bekämpas. Människor världen över behöver tillgång till preventivmedel och sexualupplysning. Kvinnor måste ha rätt att bestämma över sin egen kropp och ha tillgång till kvinnosjukvård och säkra aborter.
Utrikesministern och regeringen måste visa att SRHR är prioriterat genom den politik man för.

Jag och Vänsterpartiet stödjer självklart RFSU:s krav att minst 10% av bistådet skall gå till SRHR-.

Vänsterpartiets feministiska politik

Debattartikel som publicerats i Gefle Dagblads Webbupplaga

I början på november presenterades Global Gender Gap Rapport 2011. Rapporten ges ut av World Economic Forum varje år sedan 2006, och bygger på officiell statistik som visar hur gapet mellan kvinnor och män ser ut i olika länder och vilka framsteg som görs på jämställdhetsområdet.
Det går framåt på många områden, men det återstår mycket, framförallt globalt. För vårt eget vidkommande känns det trots allt bra med en fjärdeplats på just den rankinglistan. Före Sverige placerar sig Island, Norge och Finland. Enligt rapportförfattarna kan de Nordiska framgångarna kopplas till en väl utbyggd välfärd och en generös föräldraförsäkring som ger kvinnor större möjlighet att förvärvsarbeta.
Det är glädjande att andra länder gör framsteg. Men bland de 20 mest jämställda, där också länder som Cuba och Sydafrika finns med, är Sverige det enda land som gått bakåt sedan 2006. Det är riktigt tråkigt, men kanske inte helt oväntat.
Alliansregeringen saknar politisk vilja att driva jämställdheten vidare. Av erfarenhet vet vi att det krävs ett tydligt fokus och aktivt arbete på området. Om man släpper på greppet det minsta lilla, ramlar saker så lätt ner i gamla invanda hjulspår och könsstrukturer igen
Men det är inte bara frånvaron av aktiv jämställdhetspolitik som ökat skillnaderna mellan kvinnor och män. Det är också regeringens och riksdagens egna beslut som lett till ökade könsorättvisor. De skattesänkningar som genomförts har i stor utsträckning gynnat männen. Försämringarna i de allmänna försäkringssystemen har också generellt slagit hårdare mot kvinnors ekonomi och inflytande. Inte minst gäller det arbetslöshetsförsäkringen och beslutet att begränsa möjligheten till deltidsstämpling.
Nedskärningarna och privatiseringarna inom offentlig sektor driver jämställdheten bakåt. När det under 2008 – 2009 tillkom 24 000 välfärdsjobb i privat regi, samtidigt som det försvann 43 000 välfärdsjobb i kommuner och landsting, är det mest kvinnor som blivit arbetslösa eller får sämre arbetsförhållanden och anställningsvillkor. Och, kopplat till den pågående äldreomsorgsdebatten, när vården försämras och blir mindre tillgänglig är det anhöriga som får ta ansvaret. Det obetalda omsorgsarbetet sköts till över 70 procent av kvinnor. Många gör detta genom att avstå från arbetsinkomster och karriärmöjligheter.

Det behövs ett aktivt jämställdhetsarbete. Vänsterpartiet var först ut som feministiskt parti. Vi jobbar ständigt med kvinnors rättigheter och har ett genusperspektiv i politiken.
Nu kraftsamlar vi ytterligare bland annat genom det strategidokument som ska antas av kongressen i januari, där det feministiska arbetet prioriteras. Med tanke på det som nu sker, behövs Vänsterpartiets politik mer än någonsin.

Makt och kön

Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen: Jonas Sjöstedt kan säkert bli en alldeles lysande partiledare för Vänsterpartiet. Delat ledarskap har både för och nackdelar men som jag ser det finns det en hel del krångligheter att hantera för att det ska bli bra. Framförallt om det blir en kvinna och en man.
Grunden i Hirdmans könsmaktordning är helt utmärkt som analysinstrument för en sån situation. Först tudelningen manligt – kvinnligt, där könen representerar olika saker och på det, samhällets gradering där män och manliga egenskaper överordnas och värderas högre.

Personligen vill jag alltså ha EN partiledare och jag vill att det ska vara en kvinna.

Självklart är det rätta egenskaperna som ska vara grunden i valet. Men när det ideligen blir män som anses ha de rätta egenskaperna, oavsett om det gäller partiordförandeposten eller val av vilka som ska företräda partiet i en landstingsstyrelse, då är det ett systemfel.
Det systemfelet stavas patriarkat.

Vänsterpartiet har en viktig roll i politiken. Vi ska vara ett tydligt och konsekvent feministiskt parti.
För att kunna ta den rollen fullt ut och vara ett feministiskt parti på riktigt, måste Vänsterpartiet ha en öppen och ständigt närvarande intern feministisk diskussion.

Odell och aborträtten

Mats Odell vill införa en samvetsklausul, som innebär att vårdpersonal kan säga nej till att utföra eller medverka vid aborter. Så som man har i Italien. Men hallå Odell. I Sverige har vi haft fria aborter sen tidigt 70-tal. Det är knappast någon hemlighet för den som söker en läkartjänst eller en tjänst som barnmorska, vi d en kvinnoklinik, att det ingår i arbetsuppgifterna att utföra aborter.
Har man moraliska betänkligheter när det gäller aborter, är man inte lämplig på en sådan tjänst. En djurrättsaktivist väljer ju knappast att utbilda sig till slaktare eller ta jobb på en pälsfarm. En ateist utbildar sig inte präst eller imam. En nykterist tar inte jobb som bartender.
Som gynekolog, kvinnoläkare eller barnmorska måste man dela värderingen om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp och själv fatta beslut om abort eller inte. Annars kan man inte ge patienterna rätt bemötande och stöd. Oavsett om man själv utför aborten eller inte.

Libyen och vi andra

Det blir lätt väldigt svartvitt och historielöst när västvärldens ledare nu skyndar sig att gratulera Libyens folk och fördöma Kadaffis terrorvälde. Och det är väl kanske så det måste vara
Risken finns dock att det inte bara var hämndlystna rebeller som välkomnade diktatorns död. USA och flera europeiska länder vill nog gärna glömma och gå vidare och drar en lättnandets suck över att slippa långa och rannsakande rättsprocesser i internationella domstolen i Haag.

För det verkar väldigt lätt att råka glömma sitt eget spel under täcket med Kadaffi och allt stöd och samverkan för oljans skull, eller hjälp att strypa flyktingströmmar eller olika maktintressen i regionen. Och affärerna förstås och alla vapen som levererats genom åren. Bara sedan 2005 har inte mindre än tio länder exporterat vapen till Libyen, däribland Belgien Frankrike, Italien, Ryssland, Spanien, Storbritannien och Tyskland
Gill och Weswman från Sipri skrev bra om detta i DN-debatt redan i våras när kriget rasade som värst.

Gång på gång upprepas det att äntligen är Libyens folk befriat efter 42 år av diktatur. Men har man då inte missat, eller råkat glömma Libyens histora före Kadaffi. De koloniala terrorväldena och krigen. Varken Mossulini eller Kung Idris styrde väl under speciellt demokratiska former?!

Vill vi ha en fredligare och mänskligare värld måste vi alla lära oss av historien och alla aktörer våga se sitt ansvar och göra upp med sin egen historia.

Faxander och jämställdheten

Olof Faxander tillträdde som vd på Sandvik i början av året. Det företaget har väl förr haft dirrar som av och till framstått som skitstövlar eller töntar. Men den nuvarande är en modern chef – antar jag. Nyss fyrtio fyllda och bosatt i Stockholm.

I dag höll Faxander presskonferens för att berätta att man flyttar huvudkontoret från Sandviken till Stockholm. Som en del av en ny affärsstrategi för att koncernen skall bli konkurrenskraftig och lönsam. Och visst, kanske finns det större underlag för att rekrytera till ett huvudkontor som ligger i huvudstan.

Men hur blev det nu? Och vad är det han egentligen menar i denna radiointervju, när han nämner jämställdhet.

”… och oftare är man kanske två som jobbar i en familj, vilket det inte var historiskt… så även jämställdheten är en fråga som gör att det är lättare att ha Stockholm som rekryteringsbas.”

Jag vet att det inte är det Faxander säger, men visst är det lätt att tolka in att hans grundantagande nog är detta. En framgångsrik och kompetent ledare är en man som är gift med en kvinna. Och kvinnor vill inte jobba på ett järnverk och bo i bruksorter.

Trots allt säger han ju att jämställdheten är orsaken inte målet, när man byter placering av huvudkontoret. Och ser man Sandviks eget pressmeddelande, ser man ju att det i koncernledningen finns, förutom Faxander själv, fem män och endast en kvinna. När man nu väljer att utöka den koncernledningen med fyra personer, är det enbart män som tillkommer i Faxanders närmaste krets.

Trots en ung v d, verkar inte jämställdhet vara Sandviks bästa gren.

(C) + feminism=sant?

Vänsterpartiet har länge varit det enda riksdagsparti som drivit frågan om individuell föräldraförsäkring, utan möjlighet att överlåta dagarna till den andra föräldern. Men nu har Centerpartiet börjat fundera i liknande banor. Det var efter att en jämställdhetspolitisk grupp konstaterat att kvinnor tappar på arbetsmarknaden i samband med barnafödande, som deras partistyrelse nu till stämman lägger fram ett förslag om kvoterad föräldraförsäkring.

Ett minst sagt sent uppvaknande må jag säga. Att ansvaret för barnen och snedfördelningen av hur föräldraledighet tas ut, är den största enskilda orsaken till en ojämnställd arbetsmarknad och orättvisa löner och inkomster, är ju ingen nyhet.

Men jag välkomnar naturligtvis uppvaknandet och insikten om att föräldraförsäkringen måste reformeras om vi vill komma vidare med jämställdheten. Nu lär det ju inte vara någon självklarhet för det i många delar värdekonservativa Centerpartiet. Redan har starka röster höjts mot partistyrelsens ställningstagande. Man känner igen tongångarna: ”…usch o fy för kvotering…och inte ska staten gå in och styra över människors val...besluen ska fattas vid köksbordet….”

Ett litet tips till de Centerpartister som faktiskt vill göra nåt åt könsorättvisorna; Prata inte om kvoterad föräldraförsäkring. Prata om individuell föräldraförsäkring.

Att bli förälder är ett ansvar som kräver tid och närvaro med barnet. För att kunna ta det ansvaret ska man ha rätt att vara ledig från jobbet och få ersättning under tiden. Och det gäller alla som blir föräldrar oavsett kön.