onsdag 21 december 2011

Vänsterpartiets feministiska politik

Debattartikel som publicerats i Gefle Dagblads Webbupplaga

I början på november presenterades Global Gender Gap Rapport 2011. Rapporten ges ut av World Economic Forum varje år sedan 2006, och bygger på officiell statistik som visar hur gapet mellan kvinnor och män ser ut i olika länder och vilka framsteg som görs på jämställdhetsområdet.
Det går framåt på många områden, men det återstår mycket, framförallt globalt. För vårt eget vidkommande känns det trots allt bra med en fjärdeplats på just den rankinglistan. Före Sverige placerar sig Island, Norge och Finland. Enligt rapportförfattarna kan de Nordiska framgångarna kopplas till en väl utbyggd välfärd och en generös föräldraförsäkring som ger kvinnor större möjlighet att förvärvsarbeta.
Det är glädjande att andra länder gör framsteg. Men bland de 20 mest jämställda, där också länder som Cuba och Sydafrika finns med, är Sverige det enda land som gått bakåt sedan 2006. Det är riktigt tråkigt, men kanske inte helt oväntat.
Alliansregeringen saknar politisk vilja att driva jämställdheten vidare. Av erfarenhet vet vi att det krävs ett tydligt fokus och aktivt arbete på området. Om man släpper på greppet det minsta lilla, ramlar saker så lätt ner i gamla invanda hjulspår och könsstrukturer igen
Men det är inte bara frånvaron av aktiv jämställdhetspolitik som ökat skillnaderna mellan kvinnor och män. Det är också regeringens och riksdagens egna beslut som lett till ökade könsorättvisor. De skattesänkningar som genomförts har i stor utsträckning gynnat männen. Försämringarna i de allmänna försäkringssystemen har också generellt slagit hårdare mot kvinnors ekonomi och inflytande. Inte minst gäller det arbetslöshetsförsäkringen och beslutet att begränsa möjligheten till deltidsstämpling.
Nedskärningarna och privatiseringarna inom offentlig sektor driver jämställdheten bakåt. När det under 2008 – 2009 tillkom 24 000 välfärdsjobb i privat regi, samtidigt som det försvann 43 000 välfärdsjobb i kommuner och landsting, är det mest kvinnor som blivit arbetslösa eller får sämre arbetsförhållanden och anställningsvillkor. Och, kopplat till den pågående äldreomsorgsdebatten, när vården försämras och blir mindre tillgänglig är det anhöriga som får ta ansvaret. Det obetalda omsorgsarbetet sköts till över 70 procent av kvinnor. Många gör detta genom att avstå från arbetsinkomster och karriärmöjligheter.

Det behövs ett aktivt jämställdhetsarbete. Vänsterpartiet var först ut som feministiskt parti. Vi jobbar ständigt med kvinnors rättigheter och har ett genusperspektiv i politiken.
Nu kraftsamlar vi ytterligare bland annat genom det strategidokument som ska antas av kongressen i januari, där det feministiska arbetet prioriteras. Med tanke på det som nu sker, behövs Vänsterpartiets politik mer än någonsin.

onsdag 14 december 2011

Makt och kön



Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen: Jonas Sjöstedt kan säkert bli en alldeles lysande partiledare för Vänsterpartiet. Delat ledarskap har både för och nackdelar men som jag ser det finns det en hel del krångligheter att hantera för att det ska bli bra. Framförallt om det blir en kvinna och en man.
Grunden i Hirdmans könsmaktordning är helt utmärkt som analysinstrument för en sån situation. Först tudelningen manligt – kvinnligt, där könen representerar olika saker och på det, samhällets gradering där män och manliga egenskaper överordnas och värderas högre.

Personligen vill jag alltså ha EN partiledare och jag vill att det ska vara en kvinna.

Självklart är det rätta egenskaperna som ska vara grunden i valet. Men när det ideligen blir män som anses ha de rätta egenskaperna, oavsett om det gäller partiordförandeposten eller val av vilka som ska företräda partiet i en landstingsstyrelse, då är det ett systemfel.
Det systemfelet stavas patriarkat.

Vänsterpartiet har en viktig roll i politiken. Vi ska vara ett tydligt och konsekvent feministiskt parti.
För att kunna ta den rollen fullt ut och vara ett feministiskt parti på riktigt, måste Vänsterpartiet ha en öppen och ständigt närvarande intern feministisk diskussion.

lördag 19 november 2011

Odell och aborträtten



Mats Odell vill införa en samvetsklausul, som innebär att vårdpersonal kan säga nej till att utföra eller medverka vid aborter. Så som man har i Italien. Men hallå Odell. I Sverige har vi haft fria aborter sen tidigt 70-tal. Det är knappast någon hemlighet för den som söker en läkartjänst eller en tjänst som barnmorska, vi d en kvinnoklinik, att det ingår i arbetsuppgifterna att utföra aborter.
Har man moraliska betänkligheter när det gäller aborter, är man inte lämplig på en sådan tjänst. En djurrättsaktivist väljer ju knappast att utbilda sig till slaktare eller ta jobb på en pälsfarm. En ateist utbildar sig inte präst eller imam. En nykterist tar inte jobb som bartender.
Som gynekolog, kvinnoläkare eller barnmorska måste man dela värderingen om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp och själv fatta beslut om abort eller inte. Annars kan man inte ge patienterna rätt bemötande och stöd. Oavsett om man själv utför aborten eller inte.

fredag 21 oktober 2011

Libyen och vi andra

Det blir lätt väldigt svartvitt och historielöst när västvärldens ledare nu skyndar sig att gratulera Libyens folk och fördöma Kadaffis terrorvälde. Och det är väl kanske så det måste vara
Risken finns dock att det inte bara var hämndlystna rebeller som välkomnade diktatorns död. USA och flera europeiska länder vill nog gärna glömma och gå vidare och drar en lättnandets suck över att slippa långa och rannsakande rättsprocesser i internationella domstolen i Haag.

För det verkar väldigt lätt att råka glömma sitt eget spel under täcket med Kadaffi och allt stöd och samverkan för oljans skull, eller hjälp att strypa flyktingströmmar eller olika maktintressen i regionen. Och affärerna förstås och alla vapen som levererats genom åren. Bara sedan 2005 har inte mindre än tio länder exporterat vapen till Libyen, däribland Belgien Frankrike, Italien, Ryssland, Spanien, Storbritannien och Tyskland
Gill och Weswman från Sipri skrev bra om detta i DN-debatt redan i våras när kriget rasade som värst.

Gång på gång upprepas det att äntligen är Libyens folk befriat efter 42 år av diktatur. Men har man då inte missat, eller råkat glömma Libyens histora före Kadaffi. De koloniala terrorväldena och krigen. Varken Mossulini eller Kung Idris styrde väl under speciellt demokratiska former?!

Vill vi ha en fredligare och mänskligare värld måste vi alla lära oss av historien och alla aktörer våga se sitt ansvar och göra upp med sin egen historia.

fredag 2 september 2011

Faxander och jämställdheten

Olof Faxander tillträdde som vd på Sandvik i början av året. Det företaget har väl förr haft dirrar som av och till framstått som skitstövlar eller töntar. Men den nuvarande är en modern chef – antar jag. Nyss fyrtio fyllda och bosatt i Stockholm.

I dag höll Faxander presskonferens för att berätta att man flyttar huvudkontoret från Sandviken till Stockholm. Som en del av en ny affärsstrategi för att koncernen skall bli konkurrenskraftig och lönsam. Och visst, kanske finns det större underlag för att rekrytera till ett huvudkontor som ligger i huvudstan.

Men hur blev det nu? Och vad är det han egentligen menar i denna radiointervju, när han nämner jämställdhet.





”… och oftare är man kanske två som jobbar i en familj, vilket det inte var historiskt… så även jämställdheten är en fråga som gör att det är lättare att ha Stockholm som rekryteringsbas.”

Jag vet att det inte är det Faxander säger, men visst är det lätt att tolka in att hans grundantagande nog är detta. En framgångsrik och kompetent ledare är en man som är gift med en kvinna. Och kvinnor vill inte jobba på ett järnverk och bo i bruksorter.

Trots allt säger han ju att jämställdheten är orsaken inte målet, när man byter placering av huvudkontoret. Och ser man Sandviks eget pressmeddelande, ser man ju att det i koncernledningen finns, förutom Faxander själv, fem män och endast en kvinna. När man nu väljer att utöka den koncernledningen med fyra personer, är det enbart män som tillkommer i Faxanders närmaste krets.

Trots en ung v d, verkar inte jämställdhet vara Sandviks bästa gren.

fredag 19 augusti 2011

(C) + feminism=sant?



Vänsterpartiet har länge varit det enda riksdagsparti som drivit frågan om individuell föräldraförsäkring, utan möjlighet att överlåta dagarna till den andra föräldern. Men nu har Centerpartiet börjat fundera i liknande banor. Det var efter att en jämställdhetspolitisk grupp konstaterat att kvinnor tappar på arbetsmarknaden i samband med barnafödande, som deras partistyrelse nu till stämman lägger fram ett förslag om kvoterad föräldraförsäkring.

Ett minst sagt sent uppvaknande må jag säga. Att ansvaret för barnen och snedfördelningen av hur föräldraledighet tas ut, är den största enskilda orsaken till en ojämnställd arbetsmarknad och orättvisa löner och inkomster, är ju ingen nyhet.

Men jag välkomnar naturligtvis uppvaknandet och insikten om att föräldraförsäkringen måste reformeras om vi vill komma vidare med jämställdheten. Nu lär det ju inte vara någon självklarhet för det i många delar värdekonservativa Centerpartiet. Redan har starka röster höjts mot partistyrelsens ställningstagande. Man känner igen tongångarna: ”…usch o fy för kvotering…och inte ska staten gå in och styra över människors val...besluen ska fattas vid köksbordet….”

Ett litet tips till de Centerpartister som faktiskt vill göra nåt åt könsorättvisorna; Prata inte om kvoterad föräldraförsäkring. Prata om individuell föräldraförsäkring.

Att bli förälder är ett ansvar som kräver tid och närvaro med barnet. För att kunna ta det ansvaret ska man ha rätt att vara ledig från jobbet och få ersättning under tiden. Och det gäller alla som blir föräldrar oavsett kön.

måndag 15 augusti 2011

Boendet en del av välfärden

Häromdagen (12/8) kunde man höra ett inslag på ekonyheterna om ägarlägenheter. Denna reform som både innan och efter att den infördes, för mer än två år sedan, av regeringsföreträdare lanserats som lösningen på bostadsbristen.

Även om beslutet om ägarlägenheter skulle lett till det alliansen förväntade sig, är det, enligt min mening, en dålig reform. Det ökar klyftorna i boendet. Några skulle få nya möjligheter, men bara de förmögna som vill och kan äga sin bostad fullt ut eller tjäna en hacka genom att hyra ut.

Upp mot 5000 nya lägenheter trodde man reformen skulle ge. Men hittills har bara drygt 400 ägarlägenheter byggts. Reformen blev med andra ord ett fiasko. Dock finns det förklaringar som vill peka på att det bara gått lite trögt än så länge, till följd av oron på finansmarknaden.

Må så vara. Men det om något visar väl då att det behövs en aktiv bostadspolitik. Det är helt fel väg att gå att överlåta bostadsförsörjningen till marknaden. Först togs de statliga finansieringsstöden för hyresrätter bort. Därefter är det enda nuvarande regeringen åstadkommit inom bostadspolitik, alltså reformer som ska göra det lättare för privata aktörer att äga och spekulera på bostäder. Sen lutar man sig tillbaks och hoppas det fixar sig.
Mer än varannan kommun har bostadsbrist. Framförallt är det den stora ungdomsgenerationen som behöver bostad och efterfrågar hyresrätter. En undersökning utförd av hyresgästföreningen beräknar att det nu finns 248 000 unga vuxna som behöver en lägenhet. Byggandet och upprustning av befintliga bostäder måste utgå från behovet. Inte styras av marknadens dagsform, eller vad som anses mest lukrativt att investera i. Bostad och trygghet i boendet är en social rättighet och bostäder måste därmed ses som en del av den gemensamma välfärden.

Det behöver byggas mer och framförallt satsas på hyresrätter. Någon form av räntebidrag bör återinföras för att utjämna orättvisorna. Den som har bostadslån drar av på skatten för räntan. Men den som hyr bostad betalar hela räntekostnaden.

Vänsterpartiet vill återinföra finansieringsbidrag vid nyproduktion av bostäder. Och i tider av lågkonjunktur ska självfallet ROT-avdrag införas för hyresbostäder. Som ett sätt att hålla uppe sysselsättningen, men även för att vårda standarden i boendet. Stora delar av våra äldre bostadsområden behöver rustas för att inte förfalla, men även tillgänglighetsanpassas för att fungera för äldre och för personer med funktionsnedsättningar. Och inte minst behöver husen göras energieffektiva för miljöns skull.

(Finns publicerad i Arbetarbladet)

fredag 15 juli 2011

Bojkotta Israel



Nejdå. Alla Israeler är inte onda och hatiska. Inte ens alla Israeliska judar. Men den Israeliska regimen för en diskriminerande politik där framförallt muslimer och araber förvägras fulla medborgerliga rättigheter. Och Israel fortsätter sin olagliga ockupation av palestinska markområde, genom grovt militärt våld.



Det har funnits och finns alltjämt en opposition inom Israel, mot de folkrättsbrott landet begår. Den nuvarande regeringen är dock ganska kreativ, när det gäller att tysta intern kritik.
I början av veckan antogs en lag, som gör det kriminellt att bojkotta eller uppmana till bojkott i Israel. Lagen är gudskelov överklagad och vi får hoppas den rivs upp.
Under tiden finns det dock all anledning att vi som inte nås av den Israeliska lagens långa arm faktiskt bojkottar produkter från Israel. För att visa att vi tycker Israels ockupation måste upphöra och Palestina och palestinierna få sin rättigheter tillgodosedda.



Och för att visa vårt stöd till de israeler som protesterar mot den nya odemokratiska lagen.
Palestinagrupperna i Sverige tipsar på sin hemsida om vilka varor man inte ska köpa.




Vi har våra demokratiska rättigheter att välja vilka varor vi vill köpa och vilka regimer vi vill stödja genom vår konsumtion. Använd dessa rättigheten. Bojkotta Israel.

fredag 10 juni 2011

Därför säger Vänsterpartiet nej till LOV

En artikel som varit publicerad i Arbetarbladet, men som Gefle Dagblad inte tagit in:

När riksdagen i slutet av 2008 röstade igenom lagen om valfrihetssystem var det en tydlig blockskiljande fråga. Det är de partier som tror mer på att marknaden än politiken och som vill öka privatiseringarna i vårdsektorn, som drivit reformen. Kommunerna fattar själv beslut om man vill införa LOV eller inte. Dock har vi hört Maria Larsson, kristdemokratisk äldreminister, vid flera tillfällen hota med en tvångslagstiftning om inte alla kommuner ansluter sig. Hur mycket valfrihet blir det!?

Redan under 2008. året innan lagen började gälla delade regeringen via socialstyrelsen ut stimulansmedel till kommunsektorn i syfte att införa valfrihetssystem. Även SKL, kammarkollegiet med flera har fått extraresurser eller omprioriterat för att rusta sig med personal och verksamhet i tydligt syfte att förmå kommunerna att införa LOV.

Nu har också runt 180 kommuner infört eller planerar att införa LOV. Ett dussin har sagt tydligt nej och resterande utreder eller har inte bestämt sig. Även Gävle kommun har utrett förutsättningarna för valfrihetssystem i hemtjänsten.

För mig och vänsterpartiet har varken den utredningen, eller erfarenheter från andra kommuner gett något som helst stöd för att LOV i hemtjänsten ska införas i Gävle. Det finns redan nu ett antal skrämmande exempel från andra delar av landet, där personal som jobbar med detta viktiga välfärdsarbete har fått betala priset, när konkurrensutsättning in absurdum gått före delaktighet, samverkan och politiskt ansvar.

Valfrihet och kvalitet för den som bor i egen bostad, men behöver service och omvårdnad, handlar om större självbestämmande och ökad delaktighet i vardagen både för den som får bistånd och de anhöriga. Man ska i ökad utsträckning själv få välja vad man vill ha hjälp med och när man vill ha insatserna.

Vänsterpartiet vill utveckla äldreomsorgen med fokus på kvalitet, trygghet och kontinuitet för den äldre. I det arbetet är personalens engagemang och kompetens det viktigaste verktyget. Att införa LOV i hemtjänsten risker att stjälpa mer än att hjälpa kvalitetsarbetet.
Dessutom behövs varje skattekrona till verksamheten. Det är vansinne att införa nya system som öppnar upp ytterligare för vinstintressen i vård och omsorg och där skattepengar går till privata vinstuttag, istället för till den service och vård gävleborna har rätt till.

söndag 5 juni 2011

Nya våldsdåd av israelisk militär



När demonstranter från Syrien tågade mot Golan till stöd för det palestinska folket möttes de av Israeliska militärstyrkor. Och massiv eldgivning enligt ögonvittnen.


Vi sköt bara varningsskott uppger Israel.



Då måtte israels arme, bestå av särdeles dåliga skyttar eller ha tyngre artelleri än man kan hantera. Trots landets rigorösa militärutgifter. För det var minst två demonstranter som dödades och fem som skadades av "varningsskotten".

fredag 27 maj 2011

...åsso heltidstjänster

Det är bra att s-kvinnorna genom denna debattartikel tydliggör att det måste till en individuell föräldraförsäkring. Hoppas de får hela det socialdemokratiska partiet att sluta upp bakom kravet.

Föräldraförsäkringen och barnomsorgen är viktiga för att komma tillrätta med barnfattigdomen och minska inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män. Det trista är ju att skillnaderna på grund av kön nu åter ökar. Det är den moderata varianten av arbetslinjen med alla skattesänkningar, som gynnar män och missgynnar kvinnor ekonomisk. Däribland ensamstående mammor.

Men jag vill gärna lägga till en tredje åtgärd. Lagstifta om rätt till heltid. Deltidstjänster förekommer rikligast i kvinnodominerade låglöneyrken.

Många offentliga arbetsgivare har trots allt under årens lopp försökt minska eller ta bort deltidstjänsterna. Beroende på politisk vilja. I Gävle kommun tillämpar vi rätt till heltid, som sedan några år är fullt ut genomfört.
När offentliga välfärdsjobb överförs till privat drift, oavsett om det är i upphandling eller via valfrihetssystem, hamnar personalen i klorna på arbetsgivare som systematiskt använder deltidstjänstgöring.

Det går ju att effektivisera och hålla nere personalkostnaderna mycket bättre på det sättet. När det gäller LOV konkurrerar man inte om priset. Det ligger fast. Ska man då få lönsamhet blir delade turer och knäppa deltidscheman lösningen.

Jag tycker inte Gävle kommun ska bidra till försämrade anställningsformer och minskade möjligheter att försörja sig på sin lön, inom de välfärdsjobb som i hög grad sköts av kvinnor.
Därför ska inte LOV införas i hemtjänsten och på sikt ska vi återta de verksamheter som ligger på entreprenad.

Vård och omsorg kan fungera alldeles utmärkt när den drivs av heltidsanställda i kommunal regi. Och det är politikens ansvar att avdela tillräckligt med resurser och leda, organisera och utveckla verksamheten tillsammans med personal och medborgare/brukare.

Med heltid som en lagstadgad rättighet, skulle naturligtvis kommun och privata aktörer konkurrera lite mer på lika villkor. Men LOV och tanken om konkurrens som lösningen på allt, är rena galenskapen ändå.

Eva Olofsson berättar om välfärdssatsningar i budgeten

måndag 16 maj 2011

KD - Ett steg fram och två steg bak

Det räcker och blir över med ett värdekonservativt, bakåtsträvande parti i vår riksdag. Nu gör kristdemokrater och sverigedemokrater ibland gemensam sak i frågor som rör sexuella rättigheter och familjepolitik.

Äntligen har dock vissa kristdemokrater insett att stopp för homoadoptioner inte hör framtiden till. Det var 2002 som Sverige lagstiftade om möjligheten för samkönade par att gemensamt adoptera barn. Men KD har envisats med att tycka det är fel, Svensson ville göra det till en valfråga. Hägglund inser väl att det inte är en valvinnarfråga, men är ändå tydlig i sin ståndpunkt. För barnets skull. Barn behöver en mamma och en pappa. Punkt.

Rikstingsmotionen lär dock orsaka heta diskussioner och det återstår att se var den landar. Kommer KD att våga modernisera sig och slänga sitt homofobiska arvegods överbord? Eller kommer de att hålla kvar vid den syn på familjebildning som SD nu predikar?

Aborträtten är en annan fråga där KD verkat vilja vrida tiden tillbaks. Med jämna mellanrum har de önska införa någon typ av samvetsklausul för vårdpersonal, så de kan vägra utföra eller medverka vid aborter. Flitigare dock under abortlagens första decennium.

Men härom veckan när resolution 1763 från Europarådets parlamentariska församling var uppe i riksdagen, passade man på att visa sin entusiasm för förslagen. Som enda part jämte SD. RFSU:s förbundssekreterare Åsa Regnér har skrivit en utmärkt artikel om Kristdemokraternas ställningstagande i frågan.

Jag som trodde SD var det enda parti i Sveriges riksdag som numer öppet driver på om inskränkningar i aborträtten. Men de kvinnofientliga mörkerkrafterna finns uppenbarligen kvar även hos ett av de regeringsbärande partierna.

onsdag 20 april 2011

SD vill utesluta Jönsson



I Sverigedemokraternas hägn och historia, ryms allt från nationalsocialistisk extremism till allmän fördomsfullhet, populism och missnöjespolitik. I sin iver att växa har man famnat de flesta som medlemmar och sympatisörer. Kanske bara tagit avstånd från de värsta rasisterna. Eller förmått dem tona ner sina antidemokratiska o kriminella budskap och hålla vit-makt- agendan för sig själva.

Men nu har SD tagit plats i riksdagen och fått platser och positioner. Nu blir det viktigt att kväva kritiska röster i de egna leden.

Hur många gånger har jag inte hört Sverigedemokrater ondgöra sig över hur de blir utskuffade och nedtystade av andra partier och inte får komma till tals i debatter och media. Men när deras egna starke man i Bjuv offentligt uttrycker åsikter om SD:s ledning och politik hotas han av uteslutning ur partiet.

Intressant att se vilken väg SD nu ska ta. Inte skulle det störa mig om de går ungefär samma öde till mötes som ny demokrati en gång gjorde. En mandatperiod i riksdagen räcker.

måndag 11 april 2011

Påskuppropet


Bättre sent än aldrig … eller sent ska syndaren vakna, eller hur man nu ska tolka regeringsföreträdarnas utspel i DN, med anledning av översynen av sjukförsäkringsreformen? Man erkänner att allt inte blivit bra och att enskilda personer kommit i kläm.


Det är bra att regeringen äntligen fått upp ögonen för det som för så många andra länge varit uppenbart. Sjuka har upplevt det inpå bara skinnet, när de fått ekonomin raserad och tillvaron sönderslagen. Yrkesverksamma inom vård och rehabilitering har påtalat bristerna. Anhöriga, media, fackliga företrädare och olika brukarorganisationer har larmat. Men beslutsfattarna har försvarat reformen och vägrat lyssna.


Efter översynen ges dock några förbättringsförslag. Ökade möjligheter till individuell bedömning vid den bortre tidsgränsen är bra. Men vagt formulerat. Att de nollklassade istället för att utförsäkras och hänvisas till soc kan få ”sjukpenning i vissa fall” är en nödvändig förbättring liksom utökade möjligheter till bostadsstöd.

Men det finns anledning att vara skeptisk och det höjs redan kritiska röster.


Värt att notera är att artikelförfattarna trots sina erkännanden och förändringsförslag fortsätter att hävda att ”Reformen var både riktig och i huvudsak framgångsrik”


Kanske är det det stundande Påskuppropet som bidragit till en lite annan nyans i retoriken. Men det är fortfarande minst lika aktuellt. Nu gäller det att regeringen ser att vi är många, många som är upprörda och kräver verkliga förändringar. Den sjukförsäkring som infördes 2008 är i grunden fel och inhuman.



Den 25 april kl 14.00 blir det manifestation mot utförsäkringarna, på Stortorget i Gävle. Samtidigt som påskuppropet pågår på många andra ställen i vårt land. Kom med du också och ta med dina vänner. Vi ska bli många och våra krav kommer att höras ända in i Rosenbad och riksdagshuset.

(m)-förslag om nytt rikemansavdrag

Någon som kommer ihåg Anne Wibble? Hon var folkpartistisk finansminister i det tidiga 90-talets högerregering. Det som gjorde Wibble mest ihågkommen är nog det uppmärksammade uttalandet att "alla svenskar borde ha en årslön på banken". "Vad lever hon i för värld? Hur f-n ska vanligt folk kunna spara undan en hel årslön?" – Blev vanliga reaktioner. Med rätta. Kanske var det till och med det uttalandet som gjorde att Wibble förlorade partiledarstriden 1995. Men nu är det andra tider. I dagens GT skriver moderaterna von Sydow och Munkhammar helt oförskräckt om nyttan med en årslön på banken. Med den skillnaden då att man inte pratar om det som något för alla. Däremot vill man belöna dem som har det, eller lyckas skrapa ihop till det. De båda moderaterna vill genomföra en ny sparreform i enlighet med samma principer som jobbskatteavdraget. Typ jobbskatteavdrag på kapitalinkomster alltså. Arbetslinjen skall utökas till ägarlinjen. Det ska även löna sig att äga. Egenmakt och frihet är de slipsklädda riksdagsledamöternas ledord. De redan genomförda skattesänkningarna och alla avdragsmöjligheter för de välbärgade är tydligen inte nog. Nu vill man fortsätta öka klyftorna. Och frihet stavas pengar. Jag fylls med avsky inför de värderingar och den människosyn som Henrik von Sydow och Johnny Munkhammar bygger sitt förslag på. Hoppas de får ordentligt med motreaktioner. Det är dags att vi som tror på samhällsgemenskap och solidaritet tar strid. Läs gärna gårdagens DN-debatt av Bjereld och Demker

torsdag 24 mars 2011

Moral och vapenaffärer

När Gaddafi beordrar ut sin armé, är det också vapen han köpt från USA och Europa som vänds mot det egna folket. Nu har har dessa länder i enlighet med FN:s resolution brutit sina handelsförbindeser med Libyen.

Men samtidigt som västvärlden går till militär attack för att slå ut och oskadliggöra diktatorns våldsamma framfart, fortsätter man sina handelsförbindelser med andra hårdhänta regimer. Vapenexporten till Jemen. Bahrain och Saudiarabien rullar på som förut. Business as usual.

Krigsindustri och vapenhandel omsätter mer än någonsin. USA är världens i särklass största exportör av vapen och krigsmateriel. Men räknar man per capita är det Sverige som toppar listan. Och skämmigt nog säljer vi utan att blinka till flera länder som för krig eller bryter mot mänskliga rättigheter. Däribland Saudiarabien.

Hög tid för lite självrannsakan och en skärpt lagstiftning gällande svensk vapenexport. Precis som Nordman och Försth, Östersunds FN-förening skriver i ÖP.

onsdag 23 mars 2011

Mussolini, Kung Idris och Gaddafi

6 miljoner människor på en rätt rejäl yta som mest är öken (90 %). Ändå har krigen duggat tätt på den landyta som idag utgör Libyen.

1911 var det Italien som vann över turkarna och blev kolonialherrar över öken och befolkning som kuvades hårt, svalt och flydde. När Mussolini tog över och byggde taggtrådsstängsel och koncentrationsläger, var Libyen en av världens fattigare länder. Men det var slaget om Egypten och kontrollen över Suezkanalen som gjorde Libyen till krigsskådeplats under andra världskriget. Italien och Tyskland fick ju däng och Frankrike och Storbritannien tog över varsin del av landet från krigsslutet fram till 1952, när Kung Idris fick FN.s mandat att leda ett självständigt Libyen. Den fattiga befolkningen hade inte mycket till rättigheter förstås. Men när oljan hittades i slutet på 50-talet blev kungahuset och staten mäktiga och rika och den fattiga befolkningens vrede och missnöje växte.

När Gadaffi och några av hans armekompisar 1969 genomförde sin militärkupp var det på många sätt en revolution med folkligt stöd. Hoppet väcktes om att oljepengarna skulle komma hela befolkningen till del och Libyen fick en ledare som tydligt satte stopp för postkolonialt inflytande och västvärldens försök att styra och ställa.

Förmodligen är det Gadaffis oberäknärlighet och oförskräckt uppkäftighet mot USA och Nato under årens lopp som gör det enkelt att ställa sig på hans motståndarsida. Mer än något genuint intresse för Libyernas säkerhet och krav på demokrati.

Så synd att omvärlden inte tidigare tagit avstånd från diktatorns terrorvälde. Så synd att strategiska intressen över olja och flyktingströmmar fått Europa och USA att hålla diktatorn under armarna. På samma sätt som Mussolini byggde taggtrådsstängsel längs Libyens gräns på 40 talet, har Europa hjälpt Gadaffi att hålla gränserna stängda för att hindra flyktingar att ta sig till Europa.

Dags för självrannsakan. Dags att lära av misstagen. Hoppas nu att diktaturen faller utan alltför mycket blodspillan och att ett demokratiskt Libyen byggs av folket och förbrytarna ställs inför rätta.

onsdag 16 mars 2011

Om sannolikhet

Kärnkraft är ett storskaligt risktagande

Olyckor och sjukdomar kan drabba när man minst anar det. Att leva är förknippat med risker. Men kärnkraften är och förblir ett storskaligt risktagande. Det är oändligt många människor som inte själva får några fördelar av tekniken som utsätts för riskerna. Alla kostsamma säkerhetsåtgärder till trots kan vi aldrig gardera oss helt. Helt plötsligt kan allt gå över styr och förloppet vara utom kontroll.
Det visste vi redan innan de jordbävningsutlösta kärnkraftolyckorna i Japan.

Nu har den radioaktiva energiproduktionen åter kommit upp till diskussion. Det är bra. Men de fanatiska förespråkarna hävdar att det är galet att dra några slutsatser än av det som sker i Japan..
Kanske det. Men vi vet att nödkylsystemen inte fungerar, att härdar smälter och att radioaktivitet läcker ut. Då stämmer kärnkraftkramarnas hallelujakör upp sin stämma: -” risken med strålskador och cancer är bara överdriven propaganda”

Harrisburg, visade enligt dem bara att om en olycka nu skulle hända, så kan den hanteras. Tjernobyl var väl inte så bra, men det var en gammal omodern rysk reaktor. Och Fukushima händer i och för sig i ett modernt högteknologiskt samhälle, men det var extremt olyckliga omständigheter …och jordbävningar har vi inte här.

Visst jordskalvet och tsunamin var den stora katastrofen som släckte tusen och åter tusen människors liv och slog sönder hus och vägar. Men situationen för de överlevande blir ju inte bättre av att kärnreaktorer havererar och sprider radioaktivitet i tätbefolkade områden. Människor saknar möjlighet att fly och evakueringar är svårgenomförda, när det saknas fungerande kommunikationer, el, bensin och informationsvägar.

Oavsett om allt eller bara delar av kärnbränslet sprids i luften och på marken, kommer konsekvenserna vara enorma lång tid framåt för människors liv och hälsa och för hela samhället.

För guds skull – låt oss tänka om – med energieffektivisering och olika förnyelsebara sätt att tillverka el, kan vi låta uranet ligga kvar i marken och slippa både strålskador och atombomber.

onsdag 2 mars 2011

Barnvagnsmarschen_2011_UniteForWomen_RFSU

Internationella kvinnodagen närmar sig


8 mars är en viktig dag. Självklart kommer jag att aktivera mig och delta i demonstration och firande. Kvinnokampen och den feministiska kampen behövs årets alla dagar. Men det är jätteviktigt att vi har en dag när vi uppmärksammar och fokuserar på kvinnors rättigheter.
Den 8 mars samlas kvinnor världen runt för att manifestera. Alla kommer inte att bemötas med välvilja. Det finns regimer och mörkermän som ser ett hot i att deras kvinnor samlas och formulerar sina krav. I vissa delar av världen kommer det att krävas extra mycket mod och kurage för att fira internationella kvinnodagen.

I Gävle. Liksom många orter i vårt land anordna RFSU en barnvagnsmarsch, för att uppmärksamma mödradödligheten och ställa krav på makthavare att se till att alla kvinnor måste få tillgång till preventivmedel, kunskap om sex och familjeplanering, kvinnohälsovård och säkra aborter. Kom med du också och visa solidaritet med våra systrar ute i världen.

Samling vid Södermalmstorg och avmarsch 12.00. Med eller utan barnvagn. Målet är Gallerian nian, där det blir tal och underhållning.

På kvällen har Vänsterpartiet och några av våra vänner aktiviteter i Sjömanskyrkan från 17.00.

Välkommen!

fredag 25 februari 2011

Hyresrätten behövs

Finns publicerad som debattartikel i Arbetarbladet

Boendet har blivit en tydlig klassmarkör. Och vad värre är, inte bara ett ytligt märke för status och tillhörighet. Bostad och möjligheten att få ett tryggt och bra boende är centralt i människors liv och en grund för att våga satsa framåt, oavsett om det gäller att flytta för ett nytt jobb, utbilda sig eller skaffa barn. Den utveckling vi ser i dag stärker och fördjupar sociala och ekonomiska klyftor och på sikt hotas stabiliteten i hela samhällsekonomin. Vi har sett det förr. Hushållen tvingas ta stora lån när bostadspriserna trissas upp. Så vänder det och bubblan spricker och både enskilda människor och ekonomin drabbas hårt.

Regeringen talar sannerligen med dubbel tunga när det gäller boende och bostäder. Jodå, visst har vi hört borgerliga ministrar utrycka oro för den snabbt ökade skuldsättningen hos privatpersoner. Men samtidigt är det alliansregeringens politik som åstadkommit detta, när man uppmuntrat ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter och på område efter område gjort det fördelaktigare att äga sin bostad jämfört med att hyra. När villaägaren gör ROT-avdrag får hyresgästen betala hela renoveringen på hyresavin, eftersom hyresfastigheter inte omfattas av avdraget. Även RUT är lättare att ta del av för den som äger sin bostad. Räntekostnader på privata bolån gör man avdrag för, men för hyresfastigheter finns inte längre några bidrag eller subventioner.

I Stockholm är den nästan omöjligt att hitta en hyresrätt sen den gemensamt ägda allmännyttan sålts ut för en spottstyver. Att investera och spekulera i bostäder och fastigheter har blivit lönsamma affärer för den som har tillgångar. Men ungdomar och människor med knappa eller osäkra inkomster, hänvisas till att hyra dyrt och otryggt i andra eller tredje hand.

Det råder bostadsbrist i många tätorter och kommuner runt om i landet. Behoven av att renovera och underhålla miljonprogramsområden och hyresfastigheter växer ständigt. Det är nödvändiga investeringar för miljöns skull, för tillgängligheten och för att förhindra segregation.
I regeringsförklaringen står det att "fler bostäder behöver byggas och hyresrättens ställning stärkas” (Oktober 2010) Det är ju lätt att säga, när man tycker att någon annan skall göra det. I praktiken har ju den moderatledda regeringen tagit bort alla former av statlig finansiering och stimulans inom sektorn.

När Atterfall (KD) blir intervjuad av Dagens samhälle hänvisar han till fastighetsägarnas ansvar för att lägenheter ska vara beboeliga. Och om de kommunala bolagen saknar pengar för att bygga och renovera, kan de kanske sälja sig till pengar, menar han.
Regeringen tvår sina händer och vägrar att bidra med finansieringslösningar eller någon som helst statlig bostadspolitik. Bostadsförsörjningen överlåter man till marknaden och kommunerna.
I Gävle och många andra kommuner, ser man nu manöverutrymmet krympa till följd av försämrade finansieringssystem och ändrad lagstiftning. Man ser behoven av att bygga nytt och att hålla takten i upprustningen och förnyelsen av stadsdelarna. Men även välbevarade och välskötta kommunala bolag riskerar att tvingas välja mellan att chockhöja hyrorna, låta bostadsbeståndet förfalla, eller sälja ut. Även i kommuner där väljarna röstat fram rödgrönt styre kan man tvingas till borgerlig politik på området. Säljer man attraktiva fastighetsbestånd får man loss investeringsmedel i form av reavinster, men man tappar samtidigt hyresintäkter och ekonomiska muskler långsiktigt. Säljer man slitna hus är risken stor att det är mindre seriösa riskkapitalister som går in och köper och säljer, men spar in på underhållet. Det leder till boendesegregation och är dåligt för kommuninnevånarna.
Det växer ett uppror, framförallt bland unga människor mot den förda politiken som egentligen är brist på långsiktig bostadspolitik Jag hoppas och tror att Atterfall, Borg och deras regeringskompisar tvingas tänka om och ta sitt ansvar.

Vänsterpartiet vill införa ett nytt investeringsbidrag för nyproduktion av bostäder. Vi satsar drygt 4 miljarder de närmsta 3 åren för nybyggnation. Vi vill även se ett utökat ROT-avdrag som även omfattar flerfamiljshus.

lördag 19 februari 2011

Människohandel en lönsam affär

Hörde ni Konflikt i radion p1? Det är svårt att inte beröras. En helt suverän dokumentation av Randi Mossige-Norheim där människor bakom statistiken får komma till tals och förklara sin livssituation.
Ett par tre miljoner människor säljs för sexuella ändamål eller som arbetskraft. Alltför ofta fattiga utblottade människor som i sina desperata försök att rädda sina barn och sina anhöriga från armod och förnedring, hamnar i klorna på samvetslösa bedragare. De utnyttjas och luras å det grövsta.

När jag hörde programmet kom jag att tänka på hur ordet offer fråntagits sin betydelse och nästintill blivit tabu att använda. Det är framförallt människor på högerkanten och nyliberaler som i sin retorik vägrar att acceptera att det finns offer. Att kalla någon för offer är enligt dem, att frånta människor sitt värde och handlingsutrymme.

Men handlar det inte i själva verket om att dölja verkligheten? Skulle man erkänna att det finns offer, erkänner man ju också att det finns förövare. Människor som utnyttjar andra och tjänar grova pengar på andras utsatthet. Och faktiskt, med tanke på radioprogrammet, är vi rätt många som har skuld och delaktighet. Tillgång till billiga varor typ kläder och sylt och tjänster, alltifrån barnflicka eller städerska till sexuella tjänster förutsätter ju att det finns desperata människor som säljer sig billigt och inte sällan människor som säljs av andra.

Vi lever i en ojämlik värld. Det är hög tid att sluta blunda för hur människor säljs och utnyttjas, och hur många barn som lever utan sina föräldrar, för att vi i den rika världen behöver billig arbetskraft.

fredag 18 februari 2011

Anders, Leif eller Mikael?

Jag brukar inte engagera mig så mycket i hur andra partier väljer sina företrädare, men kan inte låta bli att göra en reflektion kring socialdemokraternas partiledarfråga. När Aftonbladets Karin Pettersson på ledarsidan presenterar tidningens tre heta kandidater är det tre män som radas upp.

Må vara att s förlorade valet och att m växer så det knakar – men socialdemokraterna är faktiskt riksdagens största parti. Deras väljare röstade på ett rödgrönt regeringsalternativ och många på kvinnligt ledarskap. När man nu rannsakar sig och vill vara ett ledarparti sneglar man alltför mycket på moderaternas framgångssaga. De rika arbetare som bor i fina villor, gör skatteavdrag, köper privata försäkringar och sätter barna i friskolor, ska värvas över från alliansen med samma individualistiska retorik som moderaterna vann valet på. Inte genom att prata samhällsutveckling och solidaritet.

Och nu verkar könet på patiledaren också i inflytelserika s-kretsar vara något som man vill kopiera från ”Det nya arbetarpartiet”. Vilket naturligtvis faller i god gjord hos bärarna av bakåtsträvande patriarkala maktstrukturer i Sveriges största parti.

Men någon förnyelse är det inte. Pinsamt, pinsamt om Sverige ska fortsätta lalla på med gubbe efter gubbe på stadsministerposten.

onsdag 16 februari 2011

Nu är kvinnornas tid


Det finns ett mönster, jorden runt och över tid. När folket reser sig mot förtryck och maktmissbruk, när uppror och revolutioner genomförs, finns kvinnorna där.

Inte sällan har kvinnorna gått i främsta leden, organiserat och drivit förändringar. Men när kampen väl lett till seger och den nyvunna friheten och makten ska organiseras och fördelas, kliver männen fram. Och eftersom det är i männens värld historien skrivs, finns det så gott om revolutionshjältar, medan hjältinnorna glöms och förtigs.

Men jag tror den tiden är över nu. Kvinnor världen över kommer inte att finna sig i manligt maktmissbruk, korruption och militarism. Kvinnor inser sitt värde och att deras perspektiv på tillvaron behövs när vi vill bygga en tryggare och bättre värld.

I riksdagen har Vänsterpartiets Hans Linde debatterat utrikespolitik idag. Ni får ursäkta, men det finns mycket att önska när det gäller vår nuvarande utrikesministers syn på kvinnor och kvinnors roll. Bildt verkar bara se den manliga halvan av befolkningen när han gör sina säkerhetspolitiska analyser.

I Egypten fanns ungdomarna och kvinnorna ute på torget, medan de äldre männen försökte stävja upproret. I Italien är det en växande kvinnorörelse som – äntligen - kan bli Berlusconis fall.

För att få ordning i världen, för att bygga långsiktigt hållbar demokrati och tillvarata mänskliga rättigheter behövs också vi kvinnor och vår delaktighet i politiken. Och det vet vi.

Heja, alla modiga systrar i Egypten, Iran, Italien och världen runt!

söndag 16 januari 2011

Hormoner, kvinnorollen och forskare

I dagarna har media rapporterat om en avhandling från SLU skriven av Linda Handlin. Det är i sig intressanta slutsatser hon kommit fram till genom sin studie av ammande mammor , kelande kvinnliga hundägare och deras labradorer. Det är bl a blodtrycket och olika hormonhalter som mätts hos både kvinnor och hundar. Stort fokus läggs på det sedan länga uppmärksammade ”Lugn-och-ro-hormonet” oxytocin.

Framförallt har man uppmärksammat hur detta hormon påverkar kvinnor under förlossning och amning. Hormonflödena anses göra att kvinnan blir mindre stressad och mer fokuserad på barnet och den lilla världen. Genom att man mäter upp högre halter av oxytocin tycker många att man fått en vetenskaplig förklaring på grötkänslan och moderslyckan. Alltför många har också använd sådana studier som ett argument för att kvinnor är bättre lämpade att ta hand om små barn och vårda. (Det är samma personen som brukar hävdar att män av biologiska skäl krigar och jagar och står för försörjningen.)

Nu är faktiskt oxytocin inget enkönat hormon. Både kvinnor och män har det. Och det finns sporadisk forskning på män och hanråttor. Till exempel visar det sig att män som får huvudansvaret för spädbarn får samma hormonstegring som ammande kvinnor. Men det är tydligen inte lika intressant att forska på män och dessa studier väcker inte lika mycket uppmärksamhet.

Varför? Varför studerade SLU-forskaren bara kvinnor och inte småbarnspappor eller hussar?
Det är hög tid att få in ett genusperspektiv i all forskning och att media tar en kritiskt granskande roll utifrån könsmaktsperspektiv. Vi måste våga tänka tanken att känslor, hormoner och beteende inte är nåt medfött och förutbestämt. Sociala och kulturella aspekter kan påverka kroppens reaktioner och hormonflöden.

Vi föds inte till kvinnor och män. Vi fostras och kultiveras till det enligt samhällets stereotypa könsroller.
Hisnande tanke – men sprängfylld av möjligheter och grunden till att jag är feminist.

torsdag 13 januari 2011

Utförsäkrades ekonomi ointressant?

För drygt ett år sedan lovade Littorin att de flesta som lämnar sjukförsäkringen kommer att få bättre ekonomi. Så bidde det inte vet vi nu. Under förra året utförsäkrades 42 000 personer. Hur deras försörjningsförmåga och ekonomiska situation ser ut har ingen full koll på. Försäkringskassan gör ingen sån uppföljning eftersom regeringen inte längre efterfrågar sådana siffror, rapporterades av SR i morse.

Varför vill inte regeringen veta konsekvenserna av sina egna reformer och beslut?
Eller rättare, vissa av sina egna beslut.
För när det gäller jobbskatteavdraget verkar varje minister och regeringsföreträdare mer eller mindre kunna rabbla i sömnen, hur mycket mer det blivit i plånboken för en undersköterska eller metallarbetare. Och missar inte ett tillfälle att vitt och brett berätta om det.
Men när det gäller förändringen i sjukförsäkringen vägrar man nu alltså att ta reda på konsekvenserna. Och man mörkar samtidigt sanningen för folket.

Läs också Alliansfritt Sverige

torsdag 6 januari 2011

Den feministiska kampen behövs


Jag fick häromdagen brev från en besviken tidigare vänstersympatisör. Han ansåg nu att det enda som återstår är att rösta blankt. För honom och, antog han, många svenska arbetare. En av de anledningar han i brevet angav till att Vänsterpartiet tappar väljarstöd, är att vi tjatar för mycket om feminismen.

Jag hoppas brevskrivaren tänker om. För både jag och Vänsterpartiet kommer att fortsätta att tjata om feminismen och sätta jämställdheten bland de högst prioriterade frågorna i det politiska arbetet.

Kampen mot könsorättvisorna och för verklig jämställdhet behövs ständig och länge än. Gamla mönster och rollfördelningar är alltför ingrott, både i samhällsstrukturerna och i våra egna hjärnor och beteenden. Så fort man släpper fokus ramlar vi så lätt tillbaka.

I det moderatledda regeringsarbetet är inte jämställdhet en prioriterad politisk fråga. Därmed kan vi också se att utvecklingen på alltför många områden avstannat eller till och med gått bakåt. Redan 2009 kunde konstateras att skillnaden i årsinkomst mellan kvinnor och män ökat med 12 800 kr sedan alliansregeringens tillträde. Det har av allt att döma fortsatt på den vägen.

Enligt arbetsförmedlingen har nu också ett trendbrott skett och för första gången på tjugo år minskar kvinnornas andel av lönearbetet. Kvinnornas deltagande i arbetslivet har ju länge varit ett område där Sverige stått långt framme och detta har bidragit till topplaceringar i jämställdhet i olika jämförelser länder emellan.

Kvinnor blir med den här utvecklingen återigen alltför lätt beroende av en man för sin försörjning. Dessutom fortsätter de ekonomiska orättvisorna resten av livet genom sämre pensioner. Och detta i en samhällstrend där alltmer av det som kan ses som livskvalitet är kopplat till privat konsumtion och den gemensamma välfärden beskärs på sina resurser.

Så nog sjutton behövs den feministiska kampen!