Hormoner, kvinnorollen och forskare

I dagarna har media rapporterat om en avhandling från SLU skriven av Linda Handlin. Det är i sig intressanta slutsatser hon kommit fram till genom sin studie av ammande mammor , kelande kvinnliga hundägare och deras labradorer. Det är bl a blodtrycket och olika hormonhalter som mätts hos både kvinnor och hundar. Stort fokus läggs på det sedan länga uppmärksammade ”Lugn-och-ro-hormonet” oxytocin.

Framförallt har man uppmärksammat hur detta hormon påverkar kvinnor under förlossning och amning. Hormonflödena anses göra att kvinnan blir mindre stressad och mer fokuserad på barnet och den lilla världen. Genom att man mäter upp högre halter av oxytocin tycker många att man fått en vetenskaplig förklaring på grötkänslan och moderslyckan. Alltför många har också använd sådana studier som ett argument för att kvinnor är bättre lämpade att ta hand om små barn och vårda. (Det är samma personen som brukar hävdar att män av biologiska skäl krigar och jagar och står för försörjningen.)

Nu är faktiskt oxytocin inget enkönat hormon. Både kvinnor och män har det. Och det finns sporadisk forskning på män och hanråttor. Till exempel visar det sig att män som får huvudansvaret för spädbarn får samma hormonstegring som ammande kvinnor. Men det är tydligen inte lika intressant att forska på män och dessa studier väcker inte lika mycket uppmärksamhet.

Varför? Varför studerade SLU-forskaren bara kvinnor och inte småbarnspappor eller hussar?
Det är hög tid att få in ett genusperspektiv i all forskning och att media tar en kritiskt granskande roll utifrån könsmaktsperspektiv. Vi måste våga tänka tanken att känslor, hormoner och beteende inte är nåt medfött och förutbestämt. Sociala och kulturella aspekter kan påverka kroppens reaktioner och hormonflöden.

Vi föds inte till kvinnor och män. Vi fostras och kultiveras till det enligt samhällets stereotypa könsroller.
Hisnande tanke – men sprängfylld av möjligheter och grunden till att jag är feminist.

Utförsäkrades ekonomi ointressant?

För drygt ett år sedan lovade Littorin att de flesta som lämnar sjukförsäkringen kommer att få bättre ekonomi. Så bidde det inte vet vi nu. Under förra året utförsäkrades 42 000 personer. Hur deras försörjningsförmåga och ekonomiska situation ser ut har ingen full koll på. Försäkringskassan gör ingen sån uppföljning eftersom regeringen inte längre efterfrågar sådana siffror, rapporterades av SR i morse.

Varför vill inte regeringen veta konsekvenserna av sina egna reformer och beslut?
Eller rättare, vissa av sina egna beslut.
För när det gäller jobbskatteavdraget verkar varje minister och regeringsföreträdare mer eller mindre kunna rabbla i sömnen, hur mycket mer det blivit i plånboken för en undersköterska eller metallarbetare. Och missar inte ett tillfälle att vitt och brett berätta om det.
Men när det gäller förändringen i sjukförsäkringen vägrar man nu alltså att ta reda på konsekvenserna. Och man mörkar samtidigt sanningen för folket.

Läs också Alliansfritt Sverige

Den feministiska kampen behövs

Jag fick häromdagen brev från en besviken tidigare vänstersympatisör. Han ansåg nu att det enda som återstår är att rösta blankt. För honom och, antog han, många svenska arbetare. En av de anledningar han i brevet angav till att Vänsterpartiet tappar väljarstöd, är att vi tjatar för mycket om feminismen.

Jag hoppas brevskrivaren tänker om. För både jag och Vänsterpartiet kommer att fortsätta att tjata om feminismen och sätta jämställdheten bland de högst prioriterade frågorna i det politiska arbetet.

Kampen mot könsorättvisorna och för verklig jämställdhet behövs ständig och länge än. Gamla mönster och rollfördelningar är alltför ingrott, både i samhällsstrukturerna och i våra egna hjärnor och beteenden. Så fort man släpper fokus ramlar vi så lätt tillbaka.

I det moderatledda regeringsarbetet är inte jämställdhet en prioriterad politisk fråga. Därmed kan vi också se att utvecklingen på alltför många områden avstannat eller till och med gått bakåt. Redan 2009 kunde konstateras att skillnaden i årsinkomst mellan kvinnor och män ökat med 12 800 kr sedan alliansregeringens tillträde. Det har av allt att döma fortsatt på den vägen.

Enligt arbetsförmedlingen har nu också ett trendbrott skett och för första gången på tjugo år minskar kvinnornas andel av lönearbetet. Kvinnornas deltagande i arbetslivet har ju länge varit ett område där Sverige stått långt framme och detta har bidragit till topplaceringar i jämställdhet i olika jämförelser länder emellan.

Kvinnor blir med den här utvecklingen återigen alltför lätt beroende av en man för sin försörjning. Dessutom fortsätter de ekonomiska orättvisorna resten av livet genom sämre pensioner. Och detta i en samhällstrend där alltmer av det som kan ses som livskvalitet är kopplat till privat konsumtion och den gemensamma välfärden beskärs på sina resurser.

Så nog sjutton behövs den feministiska kampen!