onsdag 21 december 2011

Vänsterpartiets feministiska politik

Debattartikel som publicerats i Gefle Dagblads Webbupplaga

I början på november presenterades Global Gender Gap Rapport 2011. Rapporten ges ut av World Economic Forum varje år sedan 2006, och bygger på officiell statistik som visar hur gapet mellan kvinnor och män ser ut i olika länder och vilka framsteg som görs på jämställdhetsområdet.
Det går framåt på många områden, men det återstår mycket, framförallt globalt. För vårt eget vidkommande känns det trots allt bra med en fjärdeplats på just den rankinglistan. Före Sverige placerar sig Island, Norge och Finland. Enligt rapportförfattarna kan de Nordiska framgångarna kopplas till en väl utbyggd välfärd och en generös föräldraförsäkring som ger kvinnor större möjlighet att förvärvsarbeta.
Det är glädjande att andra länder gör framsteg. Men bland de 20 mest jämställda, där också länder som Cuba och Sydafrika finns med, är Sverige det enda land som gått bakåt sedan 2006. Det är riktigt tråkigt, men kanske inte helt oväntat.
Alliansregeringen saknar politisk vilja att driva jämställdheten vidare. Av erfarenhet vet vi att det krävs ett tydligt fokus och aktivt arbete på området. Om man släpper på greppet det minsta lilla, ramlar saker så lätt ner i gamla invanda hjulspår och könsstrukturer igen
Men det är inte bara frånvaron av aktiv jämställdhetspolitik som ökat skillnaderna mellan kvinnor och män. Det är också regeringens och riksdagens egna beslut som lett till ökade könsorättvisor. De skattesänkningar som genomförts har i stor utsträckning gynnat männen. Försämringarna i de allmänna försäkringssystemen har också generellt slagit hårdare mot kvinnors ekonomi och inflytande. Inte minst gäller det arbetslöshetsförsäkringen och beslutet att begränsa möjligheten till deltidsstämpling.
Nedskärningarna och privatiseringarna inom offentlig sektor driver jämställdheten bakåt. När det under 2008 – 2009 tillkom 24 000 välfärdsjobb i privat regi, samtidigt som det försvann 43 000 välfärdsjobb i kommuner och landsting, är det mest kvinnor som blivit arbetslösa eller får sämre arbetsförhållanden och anställningsvillkor. Och, kopplat till den pågående äldreomsorgsdebatten, när vården försämras och blir mindre tillgänglig är det anhöriga som får ta ansvaret. Det obetalda omsorgsarbetet sköts till över 70 procent av kvinnor. Många gör detta genom att avstå från arbetsinkomster och karriärmöjligheter.

Det behövs ett aktivt jämställdhetsarbete. Vänsterpartiet var först ut som feministiskt parti. Vi jobbar ständigt med kvinnors rättigheter och har ett genusperspektiv i politiken.
Nu kraftsamlar vi ytterligare bland annat genom det strategidokument som ska antas av kongressen i januari, där det feministiska arbetet prioriteras. Med tanke på det som nu sker, behövs Vänsterpartiets politik mer än någonsin.

onsdag 14 december 2011

Makt och kön



Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen: Jonas Sjöstedt kan säkert bli en alldeles lysande partiledare för Vänsterpartiet. Delat ledarskap har både för och nackdelar men som jag ser det finns det en hel del krångligheter att hantera för att det ska bli bra. Framförallt om det blir en kvinna och en man.
Grunden i Hirdmans könsmaktordning är helt utmärkt som analysinstrument för en sån situation. Först tudelningen manligt – kvinnligt, där könen representerar olika saker och på det, samhällets gradering där män och manliga egenskaper överordnas och värderas högre.

Personligen vill jag alltså ha EN partiledare och jag vill att det ska vara en kvinna.

Självklart är det rätta egenskaperna som ska vara grunden i valet. Men när det ideligen blir män som anses ha de rätta egenskaperna, oavsett om det gäller partiordförandeposten eller val av vilka som ska företräda partiet i en landstingsstyrelse, då är det ett systemfel.
Det systemfelet stavas patriarkat.

Vänsterpartiet har en viktig roll i politiken. Vi ska vara ett tydligt och konsekvent feministiskt parti.
För att kunna ta den rollen fullt ut och vara ett feministiskt parti på riktigt, måste Vänsterpartiet ha en öppen och ständigt närvarande intern feministisk diskussion.