fredag 29 mars 2013

Sossarna och föräldraförsäkringen

Bra där Karl-PetterThorwaldsson. LO hjälper nu Socialdemokraterna att sätta ner foten när det gäller föräldraförsäkringen och det faktum att männen fortsätter jobba och jobba, trots att de är småbarnsföräldrar.

Det är där grunden till mycket av könorättvisorna ligger. Både i arbetslivet och ekonomiskt. Och det är helt rätt. Det behövs politiska beslut och politiskt mod för att komma vidare i en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna.
Thorwaldsson ursäktar dock socialdemokraternas senfärdighet:
Jag tror kanske att man är orolig för att det väcker mycket debatt och mycket diskussion om föräldraansvaret. Det är väldigt kontroversiellt hur familjerna ska fördela ansvaret för familj och för hem
Visst kan det vara så. Att det är känsligt att börja ifrågasätta föräldrarnas förmåga att själv bestämma vem som ska var hemma och föräldraledig. Men kan man inte ta den debatten och bemöta KDs vulgo-argumen, kommer inte ett skit att hända, i den just nu viktigaste jämställdhetsfrågan.
Jag har ett lite tips till LO och Socialdemokraterna: Varför inte lämna den ordning vi idag har i föräldraförsäkringen, där man utgår från att barn alltid har två föräldrar och försäkringen omfattar hela saliga familjen.
Om man istället säger att alla individer som blir föräldrar, oavsett kön,  har rätt att ta ledigt från jobbet för att ta hand om sitt barn och får ersättning från föräldraförsäkringen under tiden. Ingen möjlighet att lämna över ersättningen till någon annan alltså. Däremot ska ju den som är ensam förälder/vårdnadshavare ha typ rätt till ersättning dubbelt så många dagar.
Visst är en tredelad föräldraförsäkring ett steg framåt jämfört med dagens fördelning. Men faktisk kanske en helt individuell föräldraförsäkring blir mer logisk och lättare att argumentera för.  Oavsett är dagens system helt otidsenligt.    
Kvinnor behövs på arbetsmarknaden och ska ha samma rätt till yrkeskarriär och ekonomisk trygghet. Och männen måste våga ta föräldraansvar och gör mer av det obetalda arbetet.

torsdag 28 mars 2013

Påskkärringar

Påsk är ingen stor sak för oss som varken tror på gud eller djävulen. Men det är alltid skönt med lite ledighet på vårkanten efter en kall och mörk vinter.


Glada och söta små påskkärringar, med röda kinder, färgglada kjolar o hucklen springer runt och samlar in godis. Historien bakom är inte lika söt.

När häxprocesserna pågick som intensivast i slutet av 1600-talet var det rädslan som var drivkraften. Folk var på allvar rädda för att bli drabbade av trolltyg, olyckor, sjukdomar och allmän ondska genom de kvinnor som stod i förbund med djävulen. En och annan av häxorna kanske använde en kvast. Men enligt domstolsprotokoll och folksägen var det betydligt vanligare att en stulen get eller ko fick tjäna som färdmedel till blåkulla.

Barn fick vanligtvis vittna om kidnappningar och blåkullafärder och peka ut häxorna. Av protokoll framgår också att förvånansvärt många av de rannsakade kvinnorna faktiskt erkände de förehavanden de misstänktes för. Det är väl bara att inse att tortyr inte är någon rättssäker förhörsmetod.

Även efter att den sista ”häxan” brändes på bål i Sverige, 1704, fanns den folkliga rädslan för häxerier och onda makter kvar. Visst kan det vara svårt att förstå att detta kunde hända. Fantasier, rädslor, okunskap och behov att hitta förklaringar och syndabockar till allt ont. Att bekämpa det onda och statuera exempel.

Men – om man tittar på mönstret bakom, kanske det inte bara är något som kan tillskrivas obildade och barbariska 1600-talssvenskar. Är det inte så att genom historien och ända in i nutid upplevs kvinnor som inte låter sig kuvas eller kontrolleras som oerhört skrämmande och hotfulla.

Dagens hat, hot och förakt mot kvinnor som syns i offentlig debatt och utmanar maktnormer kanske vilar på samma botten.
De epitet och egenskaper som spys ut på kommentarsfält och i anonyma mejl skiljer sig förmodligen inte alltför mycket jämfört med de egenskaper kvinnor på 1600-talet tillskrevs när de pekades ut som häxor.

GLAD PÅSK, systrar, häxor och alla andra!

lördag 16 mars 2013

Stöveltramp på Gävles gator


I dag tågade åtta svartklädda män med grova kängor och ett par fanor genom Gävle. De parkerade sig sen på Stortorget utanför Åhléns mitt i torghandeln och bland flanerande och shoppande gävlebor i alla åldrar. Där stod de, den svenska motståndsrörelsens  män och försökte sprida flygblad med klart rasistiskt och fascistiskt budskap. Men de verkade inte lyckas så bra. Deras uppenbarelse verkade mest uppröra och skrämma människor. När jag kollade lite vilka de var fick jag klart för mig att de kom hitresta mest från Stockholm. Jag berättade att deras åsikter nog inte går hem och presenterad mig som Vänsterpartistisk kommunpolitiker och antirasist. En av killarna tyckte då att jag skulle ta reda på vad de vill istället för att angripa dem utifrån mina förutfattade meningar. En annan började högljutt att anklaga mig för folkmord på vita medan han stirrade mig i ögonen på ett par decimeters avstånd. Blicken var både ilsken och lite vädjande och rädd. Jag måste ju fatta att ”massinvandringen” hotar svenskarnas existens…

Med sorg, ilska och mest en känsla av obehag lämnar jag de unga nazisterna. Jag handlar jeansjacka och tulpaner som tröst och har fått ihop en matkasse också innan jag passerar torget på nytt med min cykel. Då finns inga spår kvar av högerextremisterna men en av torghandlarna berättar för mig om bråket och misshandeln.

Nej det här är inte okej. Unga hatiska män med vidrig människosyn och våldsbejakande demokratifientlig ideologi som taggar varandra och sprider rädsla och obehag omkring sig.

Vi som tror på alla människors lika värde, mänskliga rättigheter och ett solidariskt, mångkulturellt och demokratiskt samhälle måste gå samman och visa att vi är många. Jättemånga.

Inga raister på våra gator!

fredag 15 mars 2013

Hatet o antifeminismen


Kvinnors kamp för frihet och mänskliga rättigheter har alltid mötts av motstånd, organiserat och oorganiserat. Ibland med fysiskt våld.”
 skriver Maria Sveland i inledningskapitlet till sin bok Hatet.
Patriarkatets svarta historia är full av exempel på motstånd mot kvinnor[…] men i grund och botten har det alltid handlat om makt.”

Jag rekommenderar varmt och gärna boken. Att läsa med eftertanke. Att prata om och diskutera. På så sätt kan Svelands texter bli en hjälp för alla oss kvinnor som använder det offentliga, har åsikter och driver frågor om rättvisa, att förstå motståndet. Ett instrument att fårstå varför det är provocerande att kvinnor uttalar sig och är politiska.

Vittnesmål från Åsa Linderborg i krönikan i Aftonbladet, en rad andra kvinnliga debattörer och skribenter som trätt fram och berättat om hat och hot och nu Svelands skildring har gjort att fler har börjat sätta ord på sina upplevelser och vi kan börja ana omfattningen och mönstren. Det är bra.

Men det har också kommit motreaktioner som försöker förminska, bagatellisera och ifrågasätta de kvinnliga erfarenheterna och berättelserna. Och framförallt är det analyser och förklaringar som kopplar hatet till patriarkala maktstrukturer och använder feministisk teori, som väckt oproportionerligt starka känslor. Där är debatten på Gräv det tydligaste exemplet.

De angrepp som drabbat kvinnor som debatterar och ställer krav på rättvisa och mänskliga rättigheter är ett politiskt våld. Våldet, hoten, trakasserier och grova sexistiska förolämpningar är antifeministiska och har som syfte att statuera exempel och skrämma feminister till tystnad. Därför är företeelsen ett angrepp på demokratin och måste uppmärksammas som sådant.

Det är därför vi måste våga se strukturerna och prata om makthierarkier. Vid sidan av våld och hot är det tystnaden som gör att patriarkatet fortlever. Kvinnors erfarenheter gills inte. De tystas ner eller förlöjligas. Att bryta tystnaden är enda sättet att se systemet som underordnar kvinnor.

Visst, de flesta instämmer i att det är förfärligt att någon blir hotad med våldtäkt, kallad pissluder eller uppges ha fått ”för lite kuk”. Men om man bara bortförklarar det med att det är en enstaka knäppskalle som angriper en individ, lär det inte hända mycket.

Att fördöma en grov gängvåldtäkt i Indien är lätt, men det är svårare att se sammanhanget och synliggöra barnäktenskap och alla kvinnor som våldtas i äktenskapet eller trakasseras på gatan för att de rör sig på egen hand.

Kvällstidningarna säljer stort på artiklar om grova våldsbrott och sexövergrepp Reaktioner: ” Vad sjukt!. Vilka jävla psykopater det finns. Dödsstraff ska det va´...” Men det omfattande våld som så många kvinnor upplever i vardagen och som faktiskt begränsar kvinnors liv, syns sällan på löpsedlar.

Att bryta tystnaden och berätta om sina erfarenhet är inte att ”ta på offerkoftan”. Tvärt om är det både modigt och solidariskt. Det är nödvändigt för att förstå vad det handlar om. Vi måste våga titta på strukturerna och sätta in hot, kvinnohat och våld i sitt sammanhang om vi verkligen vill ha ett jämlikt samhälle. Vi kvinnor måste hjälpas åt att förstå maktstrukturen och stötta varandra när antifeministerna går till attack.

tisdag 5 mars 2013

Borg, nalla inte på biståndet

I morse kunde vi höra finansminister Borg berätta att regeringen vill minska biståndet med upp till 10 % och lägga de pengarna på flyktingmottagande istället. Men ursäkta hur tänker han nu!?


Hur kan man ställa människor på flykt med behov av skydd och människor i de fattigaste länderna emot varandra? Det är dessutom främst bistånd via FN-organ Borg nämner. När situationen i världen är sådan att många människor tvingas fly för sina liv och det är lite fler än vanligt som söker asyl i Sverige, just då vill alltså sveriges regering minska biståndet som går till säkerhet, demokrat och fattigdomsbekämpning.

På fredag kommer jag att delta i den barnvagnsmarsch som RFSU anordnar för att uppmärksamma mödradödligheten och kräva satsningar på SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter) för att rädda kvinnors liv.

Varje dag dör 800 kvinnor i samband med graviditet eller förlossning. 99 % av dem är bosatta i den fattiga delen av världen och bland flickor i åldern 15-18 år är mödradödlighet den vanligaste dödsorsaken.

Det behövs kvinnohälsovård, preventivmedel, utbildning och fria säkra aborter för att minska mödradödligheten i den takt som satts upp i millenniemålen. Och här är svensk biståndspolitik oerhört viktig. Det är överlag inga stora summor pengar det handlar om för att göra skillnad jämfört med mycket annat, t e x skulle man rädda åtskilliga liv om bara en % av världen militärutgifter satsade på SRHR. Det är det politiska vilja som saknas.

De pengar Borg vill dra bort från vårt bistånd behövs just till att bekämpa mödradödlighet och stärka kvinnors rätt. 10 % av biståndet måste öronmärkas till SRHR. Och Sveriges bistånd måste självklart vara 1% av vår BNP. Asylmottagande och att bygga ambassader får finansieras på annat sätt.

Som ett av världens rikaste länder kan vi självklart ha en human invandrar och flyktingpolitik och värna asylrätten samtidigt som vi ger bistånd för fattigdomsbekämpning och krafttag mot världens mödradödlighet.

Kom med i barnvagnsmarschen du med!