måndag 15 november 2010

Politik, sex och SD

I helgen har jag deltagit i Vänsterpartiets kvinnopolitiska rikskonferens. Årets tema var SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter).

Bland föredragshållarna fanns riksdagsledamot Hans Linde, EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson, samt Silvia Ernhagen och Lars Olsson från RFSU. Det var en på alla sätt givande konferens. Framförallt är det viktigt att bli påmind om hur angeläget det är med sexualpolitiska frågor och SRHR.

Självklart måste könsperspektivet finnas med i utrikespolitiken och i frågor om fred, säkerhet och bistånd. Sexualupplysning, och tillgång till mödravård, preventivmedel och säkra aborter måste stå högt på agendan i fattigdomsbekämpningen.

Men också här hemma på nationell nivå och även i kommuner och landsting, finns det all anledning att driva sexualpolitiska frågor. Även om vi på många områden är ett föregångsland när det gäller lagstiftning inom SRHR-området krävs det ett tydligt politiskt ansvar för att lagarna ska efterlevas och konservativa krafter hållas tillbaks i praktiken.

Till och med krisdemokraterna som parti har nu givit upp många av sina mest kvinno- och HBT-fientliga frågor. (Enstaka företrädare är dock av den gamla sorten) Men nu har vi ett nytt parti i riksdagen som vill inskränka aborträtten och har mörka åsikter om homosexuella.

RFSU har belyst frågan på ett bra sätt i Ottar.

Sverigedemokraterna kör med dubbel agenda när de målar upp just muslimer som ett hot mot sexuella och reproduktiva rättigheter, samtidigt som de själva angriper dessa rättigheter.

Det finns inom alla de stora religonerna krafter som gärna hänvisar till Gud och heliga gamla skrifter, för att förbjuda aborter, preventivmedel och ibland allt sex utanför ett hetroäktenskap.

Kampen för SRHR är ett viktigt verktyg för jämställdhet och behövs ute i världen, i EU och här hemma.

lördag 6 november 2010

Vill c ha jämställt i styrleserummen?

Vilket kön styrelseproffsen i privata bolag har, kanske inte är den allra allra viktigaste jämställdhetsfrågan. Men ändå. Trots allt har vi ju nu en högerregering och en trend där allt mer makt och slantar förs över från offentligt till privat.
Styrelserummen befolkas till 84 % av män. När vi från vänster krävt kvotering liknande den i Norge har både näringslivet och borgerliga politiker slagit bakut. Trots att den norska modellen bevisligen fungerar.

Skarpaste motståndaren till lagstiftning, har varit Maud Olofsson. Hennes lösning blev istället att ge 200 kvinnor utbildning i styrelsearbete genom Almis försorg. Som om bolagens och deras valberedningars mummel om brist på kvinnor som klarar ett styrelseuppdrag var en sann bild. Nu skulle staten gripa in och utbilda. Så att kvinnor når upp till männens kompetens.
I dag kan vi höra Näringsministern jubla över resultatet, nära hälften av de 200, sedan tidigare mycket välmeriterade kvinnorna, har tagit plats i bolagsstyrelser. Olofsson tror på frivillighet och morötter och stimulans. Hon anser det är bättre på lång sikt.

Lite väl långsiktigt i min smak. För tillåt mig gissa att under tiden kvinnorna utbildat sig och 100 av dem verkligen fått ett styrelseuppdrag, så har nog en och annan man också klivit in i landets 360 000 bolagsstyrelser.

fredag 5 november 2010

Marknaden och klimatet

För några dagar sedan publicerade Nina Wormbs, en synnerligen intressant artikel i SvD. Hon är Docent i teknik- och vetenskapshistoria vid KTH. Poängen i resonemanget är i korthet att penningstinna industrier och företag som känner sig hotade av politiska initiativ, förhalar och förhindrar förändringar genom att så tvivel. Genom skrämsel, smutskastning och överexponering av svaga länkar i de underlag som begärts in, lyckas man skydda starka ekonomiska intressen.

Flera exempel från historien styrker resonemanget. Och nu är det alltså en synnerligen stark och penningstinn lobby som angriper vetenskap och forskning som visar på klimathotet. Den politiker som på allvar vill göra något åt den globala uppvärmningen är snart en död politiker.

För mig är det uppenbart att en hållbar värld för mänskligheten och miljön inte kan åstadkommas med marknadslösningar. Det är ju marknadsekonomin och dess kortsiktiga vinstmaximering som skapar miljökatastrofer.