Kvinnohat, sexism och rasism - dags att säga ifrån

Vi var nog många som berördes och upprördes när vi läste Åsa Linderborgs krönika i Aftonbladet strax före jul. Allt detta hat hon utsattes för, hot och grova sexistiska kränkningar, var en följd av Aftonbladet kulturs granskning av högerextremistiska nätsajter.


Krönikan är skarp och sätter ord på väldigt viktiga saker. Det är starkt av Linderborg att gå ut med sin berättelse och sina personliga reaktioner. Naturligtvis är detta drev extremt och avskyvärt. Men hon är inte ensam, dessvärre. Många andra skribenter, debattörer och politiker har fått tagit del av liknande hat och hot, i skiftande grovhet och omfattning. Framför allt är det kvinnor som drabbas. Och tack vare Åsa Linderborgs starka text, var det många som kände igen sig och kunde berätta om sina erfarenheter.

Bara några dagar tidigare hade Jenny Wennberg, redaktör på Arbetarbladet skrivit en ledare om de anonyma hot och trakasserier hon utsatts för efter att hon skrivit om genus i snösvängen. Både Wennbergs och Linderborgs texter har fått kommentarer i stil med: Det får man räkna med om man ger sig in i debatten, sånt måste man tåla, man kan inte skriva sånt som provocerar och sen ta på sig offerkoftan för att man får mothugg, o s v..

Men, nej. Sånt ska ingen behöva tåla. Hot, förtal och ärekränkning är brott i lagens mening. Och hatarnas och trollens syfte är att skrämmas och få motståndarna att tystna. Hela fenomenet är i grunden ett hot mot yttrande och tryckfrihet och mot demokratin.

Som lokalpolitiker har jag ju inte så stor spridning. Men att vara kvinna och vänster räcker tydligen. För även jag har fått en liten skärv av hatet och föraktet, främst när jag drivit feministiska frågor eller tagit ställning mot rasism. Det rör sig om ett eller annat hätskt mejl och kommentarer på min blogg innehållande uttryck som ”kommunisthora” ”typisk jävla feministsmörja… ” Den dag du blir våldtagen av ett gäng blattar ändrar du nog uppfattning” . Anonyma kommentarer man helt enkelt plockar bort och skakar av sig. Språket i tidningarnas kommentarsfält kan stundom också bli grovt och svepande – men man behöver ju inte läsa. Eller ska man välja sina ämnen när man uttalar sig?

För även på denna nivå, satan i gatan vad lätt det skulle vara att på ett omedvetet plan låta sig påverkas och censurera sig själv. Å andra sidan är det väldigt lätt att vänja sig och börja acceptera grövre och grövre påhopp. Som kvinna är man trots allt i någon mån fostrad till lyhördhet, att inte sticka ut eller provocera i onödan. Och drar man på sig vrede har man förmodligen lite skuld själv.

Näthatare och troll som skickar ut sina småbitska och fegt anonyma kommentarer kan tyckas oskyldigt. Ändå ingår det i ett mönster. Och det hat som odlas och de antifeministiska och kvinnohatande värderingarna är också det som driver de riktigt grova hoten och kränkningarna och även dem som går till verket och använder våld. Syftet är politiskt. Syftet är att skrämma till tystnad.

Samhällets lärdom av Utøja måste vara att granska högerextremistiska sajter och miljöer. Helt rätt Aftonbladet. Och vi måste uppmärksamma och tala om de hot och trakasserier som drabbar debattörer och skribenter som tar kamp för demokrati. Helt rätt Åsa Linderborg och Jenny Wennberg och alla andra modiga som vägrar acceptera. Min önskan är att vi under 2013 skall bli många, många som går samman och visar att hatet aldrig får vinna.