Skuldsatta hushåll

Enligt en artikel i Dagens industri ser finansmarknadsminister Mats Odell med oro på hushållens växande skulder.
Visst. Det är oroande. Men vad är orsaken? Och vad bör göras?

När regeringen slår sig för bröstet och skryter med hur bra ordning det är på stadsfinanserna så är ju sanningen den att staten vältrat över skulder och risktagande till den enskilde.
Inte minst handlar det om det område som Odell ansvara för. Boende och bostäder. Och just det faktum att denna regering saknar bostadsminister och att frågorna ligger hos finansmarknadsministern, är väl en del av problemet.

Synen och inställningen hos högern är att staten och det gemensamma skall hålla tassarna borta och att marknaden ska sköte det hela. Man inledde sin regeringsperiod med att ta bort subventioner o räntebidrag för hyresfastigheter. Det har genomförts omfattande utförsäljningar av kommunala bostäder och ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Melodin är att äga sitt boende. RUT och ROT till den som bor i villa eller bostadsrätt, men som knappt kan nyttjas av hyresgäster. Bostaden som en arena för spekulation och privat investering. Inte som en social rättighet.

För mig är det här helt fel väg. Det leder till ökande klyftor, segregation och otrygghet. Låter man den privata marknaden löpa fritt hamnar alla investeringar i de delar som vänder sig till köpstarka grupper. Det är där man kan tjäna pengar. Låg och medelinkomsttagare tvingas tränga sig in där, för att överhuvudtaget få en bostad. Trots att de inte har råd. De hamnar i skuldfällan.

Därför är det viktigt att få en ny regering i höst. En regering som tar ett aktivt ansvar på det bostadspolitiska området och tillåter kommunerna att ta sitt ansvar.

Det behövs ROT-avdrag, som en konjunktursatsning, för hyresfastigheter. Rustbehoven är stora i miljonprogramsområdena. Bostäder behöver energieffektiviseras och tillgänglighetsanpassas.
Det behöver byggas betydligt mer framför allt hyresrätter till alla ungdomar. Det behövs politiska beslut och en klok finansiering. Läs mer i den rödgröna överenskommelsen.

Åthutningar till enskilda hushåll och fortsatt lovsång till marknadsekonomin gör bara skada värre.

RFSL är verklighetens folk

Redan förra sommaren lanserade Göran Hägglund begreppet ”verklighetens folk” och KD utsåg sig som företrädare för detta folk. Men det alla inte tänkte på var att de faktiskt snodde begreppet från Ny demokrati som under sin korta framgångsera ville företräda de människor som inte ansåg sig förstådda av ”eliten” och etablerade partier.

KD:s utspel blev heller ingen hit. När man skrapade på ytan och ville ha lite förklaringar av begreppet kom det inget begripligt svar. Mer än hätska utspel om vilka som inte är verklighetens folk. Är man vänster och kulturintresserad så är man tydligen overklighetens folk enligt KD.
För mig är verklighet inget en människa, en rörelse, en religion, eller för den delen ett politiskt parti kan göra sig till uttolkare av. Eller ta patent på. Det finns typ lika många verkligheter som det finns människor. Undrar om KD menar att man ska tycka och tänka som en kristdemokrat för att tillhöra gruppen ”verklighetens folk” och inte stängas ute?

Därför var det med förvåning jag sett Hägglund driva sitt spår vidare och vilja gå in i valrörelsen med detta blindskär. Och nu har man alltså valt att skydda begreppet ”Verklighetens folk”.
Detta varumärkesskydd, kan säkert tolkas som ett desperat sätt att få uppmärksamhet. Om man är välvillig.

För mig är det mindre oskyldigt än så. KD vill fläta till RFSL som under Almedalsveckan lanserade sin kampanj för att visa att det finns fler verkligheter och att HBTQ personers verklighet osynliggörs av samhället.

Kristdemokraterna verkar inte tycka att RFSL ska få kalla sig för verklighetens folk. Det är bara inre kretsen i KD som ska få använda uttrycket och definiera verkligheten. Hägglund deltar, som bekant, inte heller i partiledardebatten under Pride-veckan.

Trista, tråkiga inställningar. Ett sånt parti ska inte sitta i regeringsställning. 19 september ser vi till att byta regering. Sverige förtjänar att styras med tolerans och mångfald som grund.

KD vill återinföra sambeskattning

Det är nu 38 år sedan sambeskattningen av gifta par avskaffades i Sverige. Ett viktigt steg för jämställdheten. Det innebar att normen med mannen som familjeförsörjare och hustrun som ett bihang som helst inte skulle lönearbeta alls, bröts.

I dag har Kristdemokraternas riksting röstat igenom att partiet skall driva frågan om att en frivillig sambeskattning införs.

Halleluja för kärnfamilj och hemmafruar och patriarker. Det var bättre förr. Tycks vara det KD tänker gå till val på. Men det är inte politikerna som ska föra Sverige tillbaks flera sekler. Det är familjen själv som skall bestämma. Har KD-stollarna räknat ut.

RIP värdekonservatism och högerkristen antifeministisk familjefundamentalism. Det känns mer och mer angeläget att Hägglund och hans parti aldrig mer ska sitta vid makten.

KD och ansvaret

Kristdemokraterna är ett parti i regeringsställning, men samtidigt, enligt opinionsundersökningar med risk att hamna utanför riksdagen. Nu när det drar ihop sig till riksting görs naturligtvis mediautspel. I syfte både att stärka de redan frälsta inför valrörelsen, men också för att göra sig synliga och profilera sig för att inte försvinna i skuggan av moderaterna.

Hur lyckad Göran Hägglunds artikel i dagens SvD är, återstår väl att se. Jag tycker han verkar lätt desperat och fel ute. Det är ju inte första gången det retoriska knepet med ”verklighetens folk” kontra eliten trummas fram av Hägglund. Jag har ännu inte träffat någon som lyckats förklara vad som menas med ”verklighetens folk” och varför just KD skulle företräda det folkslaget.

När KD-ledaren den här gången angriper myndigheter som inte klarar sina uppdrag, kan jag väl i sak ge honom rätt. Den som drabbas och felbehandlas ska ersättas. Men det verkar inte vara det som är syftet med förslaget i första hand. Hägglund är ute efter att ge sanktioner till myndigheter som inte sköter sitt uppdrag.

I artikeln skrivs om snedvriden ansvarskultur och att balansen i ansvar måste återupprättas. Hmm… högst intressant att han här hoppar över det politiska ansvaret. Har inte regeringen och Göran Hägglund själv något som helst ansvar i sammanhanget?

Politiken ska inte bara ge ett uppdrag till myndigheterna. Man har också ansvar för att följa upp, leda och styra samt för att ge förutsättningar och resurser som gör att myndigheten kan fullgöra sitt uppdrag.

När Hägglund mot slutet klämmer i med att ”Ansvar ska utkrävas överallt i Sverige…” säger jag: dags att kräva ansvar av regeringen!

Politiker som inte tror på politiken och inte tar ansvar klarar inte sitt uppdrag. Kanske bör de åläggas att betala extra ersättning till de enskilda som drabbas? (Undrar förresten om det är därför centern satt så mänga rikeknösar på sina riksdagslistor?)
Om inte annat kommer de att ställas till svar den 19 september. För det är folket som väljer sina företrädare. Mitt heta tips blir att Krisdemokraterna och resten av högern inte ska bilda regering. Och KD knappast sitta i riksdagen.