Läkerol

Den mörka delen av dygnet kan jag se den gamla charmiga neonskylten från mitt köksfönster. LÄKEROL står det på skylten på fabriksbyggnaden i tegel på andra sidan ån. Taktfast växlar texten mellan rött och grönt.    Som om ingenting har hänt. Men skenet bedrar. Ingenting är sig likt. Framförallt inte för de 152 personer som idag jobbar på Gävles godisfabrik och som kommer att mista sina anställningar när produktionen av skumbilar och halstabletter flyttas till Ljungsbro och Slovakien.

Själv fick jag beskedet på förmiddagen den 8 mars stående i foajén till EU-parlamentet i Bryssel. Vi var några Vänsterpartister som samlades för att passera säkerhetsspärren i samlad tropp och delta i konventet om kvinnors löner som EU och jämställdhetsutskottet ordnade på internationella kvinnodagen. En kamrat kollade nyheter hemifrån via mobilen och berättade om chockbeskedet som drabbat Gävle.

Det var inte dålig lönsamhet i Gävle som fick Cloetta att fatta sitt beslut. Det var en lönsam och välrenommerad produktion man tog över vid samgåendet med Leaf. Allt skulle bara bli bättre för alla parter, inklusive Gävlefabriken och alla anställda, lovades det heligt och dyrt när Cloetta tog över.

Nu motiverar man nedläggningen med att det långsiktigt går att tillverka Ahlgrens och Läkerol billigare på andra ställen. I den heliga konkurrensens namn. Det handlar naturligtvis om obotlig lojalitet mot ägarnas vinstintressen. Då väger arbetarnas mångåriga lojalitet med företaget väldigt lätt. Och att svika sina löften verkar vara en del av spelet.

Alla som jobbat och slitit på fabriken är de som byggt upp en lönsam verksamhet och lönsamma varumärken. Närsamhället och Gävle kommun har bidragit med sitt. Nu är det någon annan som tar profiten och drar.

Nästa gång någon pratar om politikens ansvar för företagsklimatet stänger jag av.  Jag känner mig lika sviken som många andra, svär över kapitalismen och bojkottar Cloetta.