Ganska snart stod det klart att han redan bestämt sig för
att rösta på SD. Men ändå såg det som sin plikt att gå fram till en
Vänsterpartistisk politiker och berätta ”sanningen ” om invandringen och
invandrarna. I vanlig ordning försökte jag hålla samtalet kort genom att konstatera att vi har
olika åsikter. Han var dock rätt ihärdig.
Efter ett tag kom han in på att jag som kvinna och feminist
borde vara emot massinvandringen ”För
dom har ju så konstig kvinnosyn”. Jag bad honom konkretisera Vilka dom, vilken
kvinnosyn? Nej, det var inte asiatiska kvinnor som gift sig med svenskar och
det var inte återinvandrare från England eller Norge han avsåg. Det var ”Alla
muslimer och araber och afrikaner. De som slår och våldtar och tvingar sina
fruar och döttrar att bära slöja."
Han generaliserad grovt och tillskrev grupper av människor
egenskaper, åsikter och beteenden utifrån kulturell och religiös bakgrund. För
mig är det rasism.
Det framkom också att han med kvinnosyn menade mäns syn på
kvinnor. Kvinnors syn på kvinnor var inte relevant.
Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Och ett
antifeministiskt parti. Självklart är det ökande socioekonomiska klyftor,
arbetslöshet och otrygghet som skapar grogrunden för högerpopulism. Det är en
politik som ger jobb, jämlikhet och fungerande välfärd som förhindrar att de
högerextrema växer.
Men. Det är inte bara fattiga och arbetslösa som röstar på
SD. Det är också poliser, lärare, välbeställda företagare och andra med makt
och inflytande i samhället som röstar på SD. Man kan inte vifta bort SD:s
framgångar med svepande analyser om att deras väljare inte är rasister utan
bara protesterar och inte förstås politiken. Alltför många röstar på SD just för att
de ogillar invandring och tycker mångkultur hotar det svenska samhället. De
röstar på SD för att det anser att ”feminismen har gått för långt” och tycker
att mammorna gott kan ta hela föräldraledigheten och tycker att homosexuella
varken ska gifta sig eller skaffa barn.
Det är det som är det skrämmande med årets valresultat avseende
SD:s framgångar. Och att de rasistiska, homofoba och sexistiska värderingarna
också finns hos lärare som har lägre förväntningar på utländska barns
studieresultat och inte tror att deras föräldrar vill engagera sig i
skolarbetet, hos poliser som kallar somaliska ungdomar för ”apajävlar” och
tycker det är okej att upprätta personregister utifrån etnisk bakgrund,
eller hos arbetsgivare som systematisk
gallrar bort utländska namn bland jobbansökningarna.
Hur Sverigedemokraternas valframgångar kommer att påverka
politiken vet vi inte än. Men helt klart är att den antirasistiska rörelsen
behövs och att kampen fortsätter med förnyad kraft.
Jag håller med Jonsson och Namli som avslutar en artikel iDN på följande sätt:
Att i dag tona ner omfattningen och karaktären av rasistiska sympatier i vårt land är därför fel väg att gå. Vad vi behöver är att våga konfrontera verkligheten och aktivt värna om en demokrati på de mänskliga rättigheternas grund.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar