Moderaternas politik ökar klyftorna mellan kvinnor och män

Detta är svaret på en debattartikel av moderate riksdagsledamoten Margareta B Kjellin. Min artikel har publicerats på Arbetarbladets web-bilaga.









Moderat politik ökar klyftorna mellan kvinnor och män


RelateratI arbetarbladet den 13 mars, frågar sig Margareta B Kjellin (m) om vi verkligen behöver en dag för att komma ihåg att kvinnor och män ska vara jämställda. Hon önskar hon kunde svara nej på frågan.

Internationella kvinnodagen är en dag för att uppmärksamma feminismen och kvinnors kamp för sina rättigheter. Den behövdes för 100 år sedan och den behövs lika självklart idag, även i Sverige.

Att de nordiska länderna ligger i topp när det gäller jämställdhet beror i hög grad på en offentlig välfärd med föräldraförsäkring, äldreomsorg och väl utbyggd barnomsorg, som gjort det möjligt för kvinnor att lönearbeta och i mindre grad vara ekonomiskt beroende av en man.

Den undersökning Kjellin hänvisar till, Global Gender Gap, visar också att Sverige faktiskt är mindre jämställt nu jämfört med 2006. Vi är det enda landet av de 20 i toppen som backar.

Under 2008-2009 försvann över 40 000 kommunala välfärdsjobb. En del av dessa arbetstillfällen har förts över till privat sektor genom upphandlingar, LOV eller att enskilda med hygglig ekonomi exempelvis väljer att köpa tjänster av RUT-företag istället för att söka hemtjänst. I den sektorn har de lågavlönade kvinnodominerade yrkesgrupperna generellt lägre lön och otryggare anställningar hos privata arbetsgivare än hos offentliga.
Försämringar inom vård och omsorg innebär också att mer arbete utförs oavlönat av anhöriga, vilket till största delen görs av kvinnor.

Trots att fakta alltså visar på minskad jämställdhet under alliansens år i regeringsställning, försöker Kjellin påskina att moderaterna skulle jobba för jämställdhet. Extra ologiskt blir det när jobbskatteavdraget tas upp som exempel på detta, eftersom vi vid det här laget vet att det är männen som gynnats mest och att de genomförda skattesänkningarna ökat inkomstklyftorna mellan kvinnor och män. Inte för att jag tror att det var det som var regeringens syfte med reformen, utan helt enkelt därför att alla reformer som gynnar de rikaste mest med automatik förstärker de redan rådande ekonomiska könsorättvisorna.

8 mars 2013 kommer jag och många andra att manifestera i anda av solidaritet och systerskap för lika lön, delad makt och kvinnors rätt till sina egna kroppar. Och Vänsterpartiet kommer fortsätta att driva frågor som individualiserad föräldraförsäkring, rätt till heltid och arbetstidsförkortning. Vi kommer varje dag att föra en feministisk politik som ger jämställdhet på riktigt.


Marita Engström

Kvinnopolitiskt ansvarig för Vänsterpartiet Gävleborg

och kommunalråd i Gävle

Läkerol

Den mörka delen av dygnet kan jag se den gamla charmiga neonskylten från mitt köksfönster. LÄKEROL står det på skylten på fabriksbyggnaden i tegel på andra sidan ån. Taktfast växlar texten mellan rött och grönt.    Som om ingenting har hänt. Men skenet bedrar. Ingenting är sig likt. Framförallt inte för de 152 personer som idag jobbar på Gävles godisfabrik och som kommer att mista sina anställningar när produktionen av skumbilar och halstabletter flyttas till Ljungsbro och Slovakien.

Själv fick jag beskedet på förmiddagen den 8 mars stående i foajén till EU-parlamentet i Bryssel. Vi var några Vänsterpartister som samlades för att passera säkerhetsspärren i samlad tropp och delta i konventet om kvinnors löner som EU och jämställdhetsutskottet ordnade på internationella kvinnodagen. En kamrat kollade nyheter hemifrån via mobilen och berättade om chockbeskedet som drabbat Gävle.

Det var inte dålig lönsamhet i Gävle som fick Cloetta att fatta sitt beslut. Det var en lönsam och välrenommerad produktion man tog över vid samgåendet med Leaf. Allt skulle bara bli bättre för alla parter, inklusive Gävlefabriken och alla anställda, lovades det heligt och dyrt när Cloetta tog över.

Nu motiverar man nedläggningen med att det långsiktigt går att tillverka Ahlgrens och Läkerol billigare på andra ställen. I den heliga konkurrensens namn. Det handlar naturligtvis om obotlig lojalitet mot ägarnas vinstintressen. Då väger arbetarnas mångåriga lojalitet med företaget väldigt lätt. Och att svika sina löften verkar vara en del av spelet.

Alla som jobbat och slitit på fabriken är de som byggt upp en lönsam verksamhet och lönsamma varumärken. Närsamhället och Gävle kommun har bidragit med sitt. Nu är det någon annan som tar profiten och drar.

Nästa gång någon pratar om politikens ansvar för företagsklimatet stänger jag av.  Jag känner mig lika sviken som många andra, svär över kapitalismen och bojkottar Cloetta.

SRHR - på riktigt

I den utrikespolitiska debatten i riksdagen (2012-02-15) trodde jag knappt mina öron. Karl Bildt nämnde faktiskt, kors i taket, begreppet sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter.

Det är bra att SRHR lyfts i debatten, det är nödvändigt att Sverige driver frågorna i internationella sammanhang. Men för att få trovärdiughet i frågorna och för att själv kunna göra skillnad, måste Sverige också sätta av resurser för frågorna.

I RFSU:s nyligen publicerade rapport, kan man läsa att biståndet till SRHR under åren 2006-2010 i själva verket har minskat med 356 miljoner kronor. Från 8.2 % till blott 6,3 % 2010.

Skärpning! Det behövs en ny bistånds- och utrikespolitik Mödradödligheten måste bekämpas. Människor världen över behöver tillgång till preventivmedel och sexualupplysning. Kvinnor måste ha rätt att bestämma över sin egen kropp och ha tillgång till kvinnosjukvård och säkra aborter.
Utrikesministern och regeringen måste visa att SRHR är prioriterat genom den politik man för.

Jag och Vänsterpartiet stödjer självklart RFSU:s krav att minst 10% av bistådet skall gå till SRHR-.

Vänsterpartiets feministiska politik

Debattartikel som publicerats i Gefle Dagblads Webbupplaga

I början på november presenterades Global Gender Gap Rapport 2011. Rapporten ges ut av World Economic Forum varje år sedan 2006, och bygger på officiell statistik som visar hur gapet mellan kvinnor och män ser ut i olika länder och vilka framsteg som görs på jämställdhetsområdet.
Det går framåt på många områden, men det återstår mycket, framförallt globalt. För vårt eget vidkommande känns det trots allt bra med en fjärdeplats på just den rankinglistan. Före Sverige placerar sig Island, Norge och Finland. Enligt rapportförfattarna kan de Nordiska framgångarna kopplas till en väl utbyggd välfärd och en generös föräldraförsäkring som ger kvinnor större möjlighet att förvärvsarbeta.
Det är glädjande att andra länder gör framsteg. Men bland de 20 mest jämställda, där också länder som Cuba och Sydafrika finns med, är Sverige det enda land som gått bakåt sedan 2006. Det är riktigt tråkigt, men kanske inte helt oväntat.
Alliansregeringen saknar politisk vilja att driva jämställdheten vidare. Av erfarenhet vet vi att det krävs ett tydligt fokus och aktivt arbete på området. Om man släpper på greppet det minsta lilla, ramlar saker så lätt ner i gamla invanda hjulspår och könsstrukturer igen
Men det är inte bara frånvaron av aktiv jämställdhetspolitik som ökat skillnaderna mellan kvinnor och män. Det är också regeringens och riksdagens egna beslut som lett till ökade könsorättvisor. De skattesänkningar som genomförts har i stor utsträckning gynnat männen. Försämringarna i de allmänna försäkringssystemen har också generellt slagit hårdare mot kvinnors ekonomi och inflytande. Inte minst gäller det arbetslöshetsförsäkringen och beslutet att begränsa möjligheten till deltidsstämpling.
Nedskärningarna och privatiseringarna inom offentlig sektor driver jämställdheten bakåt. När det under 2008 – 2009 tillkom 24 000 välfärdsjobb i privat regi, samtidigt som det försvann 43 000 välfärdsjobb i kommuner och landsting, är det mest kvinnor som blivit arbetslösa eller får sämre arbetsförhållanden och anställningsvillkor. Och, kopplat till den pågående äldreomsorgsdebatten, när vården försämras och blir mindre tillgänglig är det anhöriga som får ta ansvaret. Det obetalda omsorgsarbetet sköts till över 70 procent av kvinnor. Många gör detta genom att avstå från arbetsinkomster och karriärmöjligheter.

Det behövs ett aktivt jämställdhetsarbete. Vänsterpartiet var först ut som feministiskt parti. Vi jobbar ständigt med kvinnors rättigheter och har ett genusperspektiv i politiken.
Nu kraftsamlar vi ytterligare bland annat genom det strategidokument som ska antas av kongressen i januari, där det feministiska arbetet prioriteras. Med tanke på det som nu sker, behövs Vänsterpartiets politik mer än någonsin.

Makt och kön

Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen: Jonas Sjöstedt kan säkert bli en alldeles lysande partiledare för Vänsterpartiet. Delat ledarskap har både för och nackdelar men som jag ser det finns det en hel del krångligheter att hantera för att det ska bli bra. Framförallt om det blir en kvinna och en man.
Grunden i Hirdmans könsmaktordning är helt utmärkt som analysinstrument för en sån situation. Först tudelningen manligt – kvinnligt, där könen representerar olika saker och på det, samhällets gradering där män och manliga egenskaper överordnas och värderas högre.

Personligen vill jag alltså ha EN partiledare och jag vill att det ska vara en kvinna.

Självklart är det rätta egenskaperna som ska vara grunden i valet. Men när det ideligen blir män som anses ha de rätta egenskaperna, oavsett om det gäller partiordförandeposten eller val av vilka som ska företräda partiet i en landstingsstyrelse, då är det ett systemfel.
Det systemfelet stavas patriarkat.

Vänsterpartiet har en viktig roll i politiken. Vi ska vara ett tydligt och konsekvent feministiskt parti.
För att kunna ta den rollen fullt ut och vara ett feministiskt parti på riktigt, måste Vänsterpartiet ha en öppen och ständigt närvarande intern feministisk diskussion.

Odell och aborträtten

Mats Odell vill införa en samvetsklausul, som innebär att vårdpersonal kan säga nej till att utföra eller medverka vid aborter. Så som man har i Italien. Men hallå Odell. I Sverige har vi haft fria aborter sen tidigt 70-tal. Det är knappast någon hemlighet för den som söker en läkartjänst eller en tjänst som barnmorska, vi d en kvinnoklinik, att det ingår i arbetsuppgifterna att utföra aborter.
Har man moraliska betänkligheter när det gäller aborter, är man inte lämplig på en sådan tjänst. En djurrättsaktivist väljer ju knappast att utbilda sig till slaktare eller ta jobb på en pälsfarm. En ateist utbildar sig inte präst eller imam. En nykterist tar inte jobb som bartender.
Som gynekolog, kvinnoläkare eller barnmorska måste man dela värderingen om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp och själv fatta beslut om abort eller inte. Annars kan man inte ge patienterna rätt bemötande och stöd. Oavsett om man själv utför aborten eller inte.

Libyen och vi andra

Det blir lätt väldigt svartvitt och historielöst när västvärldens ledare nu skyndar sig att gratulera Libyens folk och fördöma Kadaffis terrorvälde. Och det är väl kanske så det måste vara
Risken finns dock att det inte bara var hämndlystna rebeller som välkomnade diktatorns död. USA och flera europeiska länder vill nog gärna glömma och gå vidare och drar en lättnandets suck över att slippa långa och rannsakande rättsprocesser i internationella domstolen i Haag.

För det verkar väldigt lätt att råka glömma sitt eget spel under täcket med Kadaffi och allt stöd och samverkan för oljans skull, eller hjälp att strypa flyktingströmmar eller olika maktintressen i regionen. Och affärerna förstås och alla vapen som levererats genom åren. Bara sedan 2005 har inte mindre än tio länder exporterat vapen till Libyen, däribland Belgien Frankrike, Italien, Ryssland, Spanien, Storbritannien och Tyskland
Gill och Weswman från Sipri skrev bra om detta i DN-debatt redan i våras när kriget rasade som värst.

Gång på gång upprepas det att äntligen är Libyens folk befriat efter 42 år av diktatur. Men har man då inte missat, eller råkat glömma Libyens histora före Kadaffi. De koloniala terrorväldena och krigen. Varken Mossulini eller Kung Idris styrde väl under speciellt demokratiska former?!

Vill vi ha en fredligare och mänskligare värld måste vi alla lära oss av historien och alla aktörer våga se sitt ansvar och göra upp med sin egen historia.