De senaste fyra åren har varit männens år. I flera stycken förlorade år för jämställdhetsarbetet. Utan att låta alltför bitter, men visst hade jag och många feminister med mig hoppats på och arbetat för, en annan valutgång. Med en rödgrön regering skulle vi kunnat återuppta arbetet mot diskriminering och orättvisor på grund av kön.Men ett tydligt bakslag i representationen ser vi redan direkt när mandaten fördelats i riksdagen. Andelen kvinnor i riksdagen sjunker från 47 till 45%.Vänsterpartiet är det parti som ligger bäst till med 57% och sämst i klassen i årets val är nykomlingarna. SD:s mansdominerade riksdagsgrupp talar sitt eget språk. Sverigedemokraterna är inte bara rsistiska. De är också starkt kvinnofientliga och antifeministiska i sina åsikter.
Att vänsterpartiet inte fick någon roll i regeringen, betyder inte att den feministiska kampen är död. Det är ju nu den behövs mer än någonsin. Genom att mobilisera och organisera kamp för kvinnors rättigheter. På gator och torg, i skolor och på arbetsplatser, i böcker och tidskrifter – ska vi se till att de partier som styr tvingas lyssna och göra jämställdhetsanalyser på sina förslag.
Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Upp till kamp systrar!
Inlägg
2 kommentarer:
Hur kan det vara bäst i klassen att ha flest kvinnor? Borde inte det parti som har det jämnast fördelat mellan kvinnor och män vara det parti som är bäst i klassen, dvs närmast 50-50 (51-49 om man vill vara pedantisk), i stället för det som har en ganska stor övervikt med kvinnor? Regeringens 45% kvinnor, 55% män är jämnare fördelat än vänsterpartiets 57% kvinnor, 43% män, till exempel.
Poängen i mitt resonemang är att utgångsläget är manlig dominans och att män har mera makt. För att bryta mönstret måste MINST hälften vara kvimmor. M Najts sätt att tänk kommer aldrig jämställdhet att nås
Skicka en kommentar