Hatet o antifeminismen

”Kvinnors kamp för frihet och mänskliga rättigheter har alltid mötts av motstånd, organiserat och oorganiserat. Ibland med fysiskt våld.”

 skriver Maria Sveland i inledningskapitlet till sin bok Hatet.

”Patriarkatets svarta historia är full av exempel på motstånd mot kvinnor[…] men i grund och botten har det alltid handlat om makt.”

Jag rekommenderar varmt och gärna boken. Att läsa med eftertanke. Att prata om och diskutera. På så sätt kan Svelands texter bli en hjälp för alla oss kvinnor som använder det offentliga, har åsikter och driver frågor om rättvisa, att förstå motståndet. Ett instrument att fårstå varför det är provocerande att kvinnor uttalar sig och är politiska.

Vittnesmål från Åsa Linderborg i krönikan i Aftonbladet, en rad andra kvinnliga debattörer och skribenter som trätt fram och berättat om hat och hot och nu Svelands skildring har gjort att fler har börjat sätta ord på sina upplevelser och vi kan börja ana omfattningen och mönstren. Det är bra.

Men det har också kommit motreaktioner som försöker förminska, bagatellisera och ifrågasätta de kvinnliga erfarenheterna och berättelserna. Och framförallt är det analyser och förklaringar som kopplar hatet till patriarkala maktstrukturer och använder feministisk teori, som väckt oproportionerligt starka känslor. Där är debatten på Gräv det tydligaste exemplet.

De angrepp som drabbat kvinnor som debatterar och ställer krav på rättvisa och mänskliga rättigheter är ett politiskt våld. Våldet, hoten, trakasserier och grova sexistiska förolämpningar är antifeministiska och har som syfte att statuera exempel och skrämma feminister till tystnad. Därför är företeelsen ett angrepp på demokratin och måste uppmärksammas som sådant.

Det är därför vi måste våga se strukturerna och prata om makthierarkier. Vid sidan av våld och hot är det tystnaden som gör att patriarkatet fortlever. Kvinnors erfarenheter gills inte. De tystas ner eller förlöjligas. Att bryta tystnaden är enda sättet att se systemet som underordnar kvinnor.

Visst, de flesta instämmer i att det är förfärligt att någon blir hotad med våldtäkt, kallad pissluder eller uppges ha fått ”för lite kuk”. Men om man bara bortförklarar det med att det är en enstaka knäppskalle som angriper en individ, lär det inte hända mycket.

Att fördöma en grov gängvåldtäkt i Indien är lätt, men det är svårare att se sammanhanget och synliggöra barnäktenskap och alla kvinnor som våldtas i äktenskapet eller trakasseras på gatan för att de rör sig på egen hand.

Kvällstidningarna säljer stort på artiklar om grova våldsbrott och sexövergrepp Reaktioner: ” Vad sjukt!. Vilka jävla psykopater det finns. Dödsstraff ska det va´...” Men det omfattande våld som så många kvinnor upplever i vardagen och som faktiskt begränsar kvinnors liv, syns sällan på löpsedlar.

Att bryta tystnaden och berätta om sina erfarenhet är inte att ”ta på offerkoftan”. Tvärt om är det både modigt och solidariskt. Det är nödvändigt för att förstå vad det handlar om. Vi måste våga titta på strukturerna och sätta in hot, kvinnohat och våld i sitt sammanhang om vi verkligen vill ha ett jämlikt samhälle. Vi kvinnor måste hjälpas åt att förstå maktstrukturen och stötta varandra när antifeministerna går till attack.