Israels apartheidpolitik

Vi som lyssnar på radions p1 kunde i morse höra Cecilia Uddéns utmärkta reportage om IKEA i Israel. Möbler levereras enkelt och smidigt till Israeliska bosättare på ockuperad mark. Men till palestinska områden på Västbanken och Östra Jerusalem är det förbjudet att leverera varor. Det har Israels försvarsmakt, IDF, bestämt.

Helt absurt! Men det är så det ser ut i apartheids Israel. Människor behandlas olika beroende på etnisk tillhörighet och religion.

Av den Israeliska befolkningen på drygt 7 miljoner är omkring 75% judar. Det är ett segregerat samhälle. Inte bara den väldigt synliga muren. Druser och palestinier hamnar längst ner på skalan. Israels egna kartor omfattar även de områden som är ockuperade. Palestinier som bor inom dessa gränser har kanske fått uppehållstillstånd, men sällan medborgarskap. Och även om de skulle vara Israeliska medborgare har de inte samma medborgerliga rättigheter. Arabiska partier har flera gånger varit nära att förbjudas kandidera till knesset.

Sverige har en rått intensiv handel med Israel som också ökat det senaste åren. Och när Israel välkomnades till OECD stod svenska regeringen i täten bland de jublande.

Självklart är det så att även svensk handel med Israel understödjer bosättningspolitiken och apartheidsystemet. Judiska bosättningar är expansiva områden dit mycket varor för byggande, boende, infrastruktur och service styrs. Palestinska områden isoleras och motarbetas.

Den diskriminering och de folkrättsbrott som pågår måste synliggöras och fördömas. Inte döljas och accepteras under floskler om att Israel ör mellanösterns enda demokrat. Sverige och EU borde bryta alla handelsförbindelser med Israel tills man upphör med blockaden av Gaza och apartheidpolitiken och följer internationell rätt.
Själv väljer jag andra frukter än de som skeppas ut från Jaffa.

Allt stöd till ICA-handlaren i Växjö och till Hamnarbetarna.

Den Danska modellen - arbetsträning på bordell

Högerregeringens arbetslinje blev rätt misslyckad. I alla fall när det gäller att bekämpa arbetslöshet. En annan sak är att den håller nere lönerna och försvagar facken och arbetarrörelsen. Moderaterna har alltså i retoriken sökt t framstå som ett parti för arbetare, men i praktiken mest tillfredsställt sina gamla kärnväljare. Det dubbelspelet kommer inte att hålla när valrörelsen drar igång och väljarna vill ha besked.
När det gäller arbetsmarknadspolitik är den moderatledda regeringen helt handlingsförlamad. Resultatet är förödande för alla arbetslösa och inte minst för ungdomar. Borgarna pratar däremot en hel del. Till exempel har man ofta pratat om Danmarks politik som ett gott exempel.
När jag läste denna artikel må jag säga att jag är ganska nöjd med att den Danska modellen inte införts i Sverige.
Arbetsgivare av alla de sorter kan välja och vraka , när piskorna viner mot den arbetslöse.
Fattigdom och utsatthet har alltid varit en förutsättning för prostitution. Leve den svenska sexköpslagen.

Hägglund är både extrem och ologisk

I början av veckan har KD-ledaren Göran Hägglund gjort ett par mediautspel som tål att begrundas. Inte för att det är något direkt nytt – utan snarare för att han upprepar samma gamla floskler och inskränkta syn på människor och samhälle. Han visar hur fast han och Krisdemokraterna är i de högerkristna familjekonservativa värderingarna som hör hemma i ett annat århundrade.

I Expressen 10-06-07 mal han på om ”tvångsdelning” av föräldraförsäkringen och anklagar den som inte tycker som KD i frågan att vara ”familjefientlig”.

Hägglund vänder sig till ombuden på kommunals kongress och tycker de ska lyssna på honom istället för på sin förbundsordförande eftersom han minsanna vet ”vad kommunalkvinnorna vill ha” Till motsats mot Ylva Thörn, antar jag då han menar.

Jag och vänsterpartiet vill ha en individualiserad föräldraförsäkring. Det vill säga, i likhet med andra allmänna försäkringar. Det är den individ – oavsett kön – som blir förälder som har rätt att ta ut ersättning för att kunna ta ledigt från jobbet och ta hand om barnet.
En sådan förändring är det viktigaste man kan göra för att få en rättvisare fördelning av både inkomster och av ansvaret för barn och hem. Ogillar man jämställdhet och anser att 50-talets familjeideal är att föredra, då tycker man som KD.

När Göran H pratar om att familjen ska bestämma kan man ju undra vad ”familj” innebär i Hägglunds hjärna. Fick han och hans 4%-parti bestämma skulle det knappast vara annat än mamma-pappa-barn som räknades. Det är inte måttligt hur han snärjer in sig i DN-artikeln från samma datum (7/6) när han försöker svara på sin syn på att homosexuella par skaffar barn. ”…det går inte att förbjuda att människor sätter barn till världen.” Och om kärnfamiljen som ideal uppväxtmiljö ”…vi tror att det är bra utvecklingspsykologiskt att det sker på det sättet.” !!!???

Företrädaren för verklighetens folk verkar ha en rätt snäv syn på verkligheten. Det blev liksom rätt många familjer och barn som hamnade utanför KD-verkligheten. Menar Hägglund månne att hetrofamiljer är kapabla att fatta sina egna beslut och bedöma sina barns behov, men inte singelfamiljer och homosexuella par?

Läs också Jenny Wennberg i dagens Arbetarblad.