Hormoner, kvinnorollen och forskare

I dagarna har media rapporterat om en avhandling från SLU skriven av Linda Handlin. Det är i sig intressanta slutsatser hon kommit fram till genom sin studie av ammande mammor , kelande kvinnliga hundägare och deras labradorer. Det är bl a blodtrycket och olika hormonhalter som mätts hos både kvinnor och hundar. Stort fokus läggs på det sedan länga uppmärksammade ”Lugn-och-ro-hormonet” oxytocin.

Framförallt har man uppmärksammat hur detta hormon påverkar kvinnor under förlossning och amning. Hormonflödena anses göra att kvinnan blir mindre stressad och mer fokuserad på barnet och den lilla världen. Genom att man mäter upp högre halter av oxytocin tycker många att man fått en vetenskaplig förklaring på grötkänslan och moderslyckan. Alltför många har också använd sådana studier som ett argument för att kvinnor är bättre lämpade att ta hand om små barn och vårda. (Det är samma personen som brukar hävdar att män av biologiska skäl krigar och jagar och står för försörjningen.)

Nu är faktiskt oxytocin inget enkönat hormon. Både kvinnor och män har det. Och det finns sporadisk forskning på män och hanråttor. Till exempel visar det sig att män som får huvudansvaret för spädbarn får samma hormonstegring som ammande kvinnor. Men det är tydligen inte lika intressant att forska på män och dessa studier väcker inte lika mycket uppmärksamhet.

Varför? Varför studerade SLU-forskaren bara kvinnor och inte småbarnspappor eller hussar?
Det är hög tid att få in ett genusperspektiv i all forskning och att media tar en kritiskt granskande roll utifrån könsmaktsperspektiv. Vi måste våga tänka tanken att känslor, hormoner och beteende inte är nåt medfött och förutbestämt. Sociala och kulturella aspekter kan påverka kroppens reaktioner och hormonflöden.

Vi föds inte till kvinnor och män. Vi fostras och kultiveras till det enligt samhällets stereotypa könsroller.
Hisnande tanke – men sprängfylld av möjligheter och grunden till att jag är feminist.