Påskkärringar

Påsk är ingen stor sak för oss som varken tror på gud eller djävulen. Men det är alltid skönt med lite ledighet på vårkanten efter en kall och mörk vinter.

Glada och söta små påskkärringar, med röda kinder, färgglada kjolar o hucklen springer runt och samlar in godis. Historien bakom är inte lika söt.

När häxprocesserna pågick som intensivast i slutet av 1600-talet var det rädslan som var drivkraften. Folk var på allvar rädda för att bli drabbade av trolltyg, olyckor, sjukdomar och allmän ondska genom de kvinnor som stod i förbund med djävulen. En och annan av häxorna kanske använde en kvast. Men enligt domstolsprotokoll och folksägen var det betydligt vanligare att en stulen get eller ko fick tjäna som färdmedel till blåkulla.

Barn fick vanligtvis vittna om kidnappningar och blåkullafärder och peka ut häxorna. Av protokoll framgår också att förvånansvärt många av de rannsakade kvinnorna faktiskt erkände de förehavanden de misstänktes för. Det är väl bara att inse att tortyr inte är någon rättssäker förhörsmetod.

Även efter att den sista ”häxan” brändes på bål i Sverige, 1704, fanns den folkliga rädslan för häxerier och onda makter kvar. Visst kan det vara svårt att förstå att detta kunde hända. Fantasier, rädslor, okunskap och behov att hitta förklaringar och syndabockar till allt ont. Att bekämpa det onda och statuera exempel.

Men – om man tittar på mönstret bakom, kanske det inte bara är något som kan tillskrivas obildade och barbariska 1600-talssvenskar. Är det inte så att genom historien och ända in i nutid upplevs kvinnor som inte låter sig kuvas eller kontrolleras som oerhört skrämmande och hotfulla.

Dagens hat, hot och förakt mot kvinnor som syns i offentlig debatt och utmanar maktnormer kanske vilar på samma botten.
De epitet och egenskaper som spys ut på kommentarsfält och i anonyma mejl skiljer sig förmodligen inte alltför mycket jämfört med de egenskaper kvinnor på 1600-talet tillskrevs när de pekades ut som häxor.

GLAD PÅSK, systrar, häxor och alla andra!