Ett livsviktigt arbete pågår i vardagen, mest av ideellt arbetande kvinnor inom ramen för kvinnojourer runt om i landet. Ett arbete som pågår varje dag år efter år. I det tysta. Men jourerna gör också ett ovärderligt jobb i oppunionsbildning och genom att föra debatt. Drivna av den samlade kunskap de fått i mötet med hotade, misshandlade och våldtagna kvinnor har de genom åren fått upp ögonen på beslutsfattare och drivit fram forskning och lagstiftning.
Kvinnojouren Blåklockan i Gävle fyller nu trettio år. Vilket har uppmärksammats i media och firas genom olika aktiviteter veckan lång. Själv har jag t e x lyssnat till Maria Svelands föredrag och i kväll skall jag gå på en stå-upp-föreställning.
När man tänker på anledningen till att kvinnojouren finns, så är det ju egentligen helt sjukt.
Enligt statistik från BRÅ är det drygt 25 000 kvinnor som utsätts för misshandel varje år, men mörkertalen är stora – Brå har i tidigare studier uppskattat att endast vart femte fall anmäls till polisen. I genomsnitt 16 kvinnor misshandlas till döds varje år.
Är då en 30-årsjubilerande kvinnojour något att fira. Man skulle ju önska att den inte behövts. Men något som verkligen är värt att fira och hylla är den envetna kampen. För att ge kvinnor som behöver det skydd och stöd. Och den envetna politiska kampen för att synliggöra mäns våld mot kvinnor och könsmaktordningen i samhället.
Utan den kampen hade förmodligen långt fler kvinnor levt i skräck i dag. Och arbetet för jämställdhet inte nått så långt som det har.
Vad man kan önska för framtiden är att samhället ska ta ett mycket större ansvar för finansieringen av kvinnojoursverksamheten. Att så viktig verksamhet inte ska behöva bäras till största delen av idéellt kvinnoarbete. Könsrelaterat våld är ett samhällsproblem. Dels genom att så stora delar av samhället drabbas när kvinnor begränsas i sina liv. Men också genom att det är den orättvisa könsmaktstruktur samhället vilar på som orsakar våldet.
Grattis Blåklockan och alla andra kvinnojoursverksamheter till ett väl utfört jobb!
Kvinnojouren Blåklockan i Gävle fyller nu trettio år. Vilket har uppmärksammats i media och firas genom olika aktiviteter veckan lång. Själv har jag t e x lyssnat till Maria Svelands föredrag och i kväll skall jag gå på en stå-upp-föreställning.
När man tänker på anledningen till att kvinnojouren finns, så är det ju egentligen helt sjukt.
Enligt statistik från BRÅ är det drygt 25 000 kvinnor som utsätts för misshandel varje år, men mörkertalen är stora – Brå har i tidigare studier uppskattat att endast vart femte fall anmäls till polisen. I genomsnitt 16 kvinnor misshandlas till döds varje år.
Är då en 30-årsjubilerande kvinnojour något att fira. Man skulle ju önska att den inte behövts. Men något som verkligen är värt att fira och hylla är den envetna kampen. För att ge kvinnor som behöver det skydd och stöd. Och den envetna politiska kampen för att synliggöra mäns våld mot kvinnor och könsmaktordningen i samhället.
Utan den kampen hade förmodligen långt fler kvinnor levt i skräck i dag. Och arbetet för jämställdhet inte nått så långt som det har.
Vad man kan önska för framtiden är att samhället ska ta ett mycket större ansvar för finansieringen av kvinnojoursverksamheten. Att så viktig verksamhet inte ska behöva bäras till största delen av idéellt kvinnoarbete. Könsrelaterat våld är ett samhällsproblem. Dels genom att så stora delar av samhället drabbas när kvinnor begränsas i sina liv. Men också genom att det är den orättvisa könsmaktstruktur samhället vilar på som orsakar våldet.
Grattis Blåklockan och alla andra kvinnojoursverksamheter till ett väl utfört jobb!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar