Jag brukar inte engagera mig så mycket i hur andra partier väljer sina företrädare, men kan inte låta bli att göra en reflektion kring socialdemokraternas partiledarfråga. När Aftonbladets Karin Pettersson på ledarsidan presenterar tidningens tre heta kandidater är det tre män som radas upp.Må vara att s förlorade valet och att m växer så det knakar – men socialdemokraterna är faktiskt riksdagens största parti. Deras väljare röstade på ett rödgrönt regeringsalternativ och många på kvinnligt ledarskap. När man nu rannsakar sig och vill vara ett ledarparti sneglar man alltför mycket på moderaternas framgångssaga. De rika arbetare som bor i fina villor, gör skatteavdrag, köper privata försäkringar och sätter barna i friskolor, ska värvas över från alliansen med samma individualistiska retorik som moderaterna vann valet på. Inte genom att prata samhällsutveckling och solidaritet.
Och nu verkar könet på patiledaren också i inflytelserika s-kretsar vara något som man vill kopiera från ”Det nya arbetarpartiet”. Vilket naturligtvis faller i god gjord hos bärarna av bakåtsträvande patriarkala maktstrukturer i Sveriges största parti.
Men någon förnyelse är det inte. Pinsamt, pinsamt om Sverige ska fortsätta lalla på med gubbe efter gubbe på stadsministerposten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar