SD och trovärdighet

När Kommunfullmäktige i Gävle i måndags antog budget för 2013 fanns bara ett motförslag till det vi i majoriteten s, mp och v gick fram med. Det var borgarnas gemensamma och rätt orealistiska förslag.

Sverigedemokraterna kom in med en handling fredagen innan som alltså inte var berett i KS och inte kunde behandlas av fullmäktige. De yrkade i stället på återremiss av budgeten och la sin 38 sidor långa budget som reservation. Ett i sig väldigt ostrukturerat, motsägelsefullt och svårbegripligt dokument. Kanske en produkt av Åkessons påbud om nolltolerans. Det blir inte mycket budskap kvar om man rensat bort rasism och martyrskap. Bara massa tomma ord staplade på varandra.

Hela tiden i den begränsade debatten togs i anspråk av gruppledaren Roger Hedlund. Mest pratade han om ”framgångssagan SD” och stigande väljarstöd. Ungen brist på själförtroende där inte. Trots kriser och mediala skandaler.

Är det så att all media är bra media? Är det så att det finns så pass många människor som tycker ungefär som de utrensade partitopparna och riksdagsledamöterna och inte tycker att hätska rasistiska utspel är nåt att bry sig om?

Är det åter andra som tror på Åkesson och tycker han är stark och rakryggad när han låter den ena efter den andra falla? Operation utrensning ska statuera exempel och visa att man är ett rumsrent parti som inte tolererar extremism och rasism i de egna leden.

Men lyssnar man på vad Jimmie Åkesson säger om iIsovaara är det inte att han förolämpat vakten eller felaktigt anklagat de peroner som hjälpt honom, för rån eller stöld som är det allvarliga. Det är att han vilselett partiet som är anledningen till att han inte kan sitta kvar i riksdagen.

Kanske kan man lyckas balansera på slak line en liten stund. Men i längden borde inte ens den udda fågeln Sverigedemokraterna kunna spela detta dubbelspel. För även den lilla andel väljare som faktiskt gillar Sverigedemokraternas politik måste väl förr eller senare börja fundera kring trovärdighet och vilken agenda som gäller. Egentligen.