Skuldsatta hushåll

Enligt en artikel i Dagens industri ser finansmarknadsminister Mats Odell med oro på hushållens växande skulder.
Visst. Det är oroande. Men vad är orsaken? Och vad bör göras?

När regeringen slår sig för bröstet och skryter med hur bra ordning det är på stadsfinanserna så är ju sanningen den att staten vältrat över skulder och risktagande till den enskilde.
Inte minst handlar det om det område som Odell ansvara för. Boende och bostäder. Och just det faktum att denna regering saknar bostadsminister och att frågorna ligger hos finansmarknadsministern, är väl en del av problemet.

Synen och inställningen hos högern är att staten och det gemensamma skall hålla tassarna borta och att marknaden ska sköte det hela. Man inledde sin regeringsperiod med att ta bort subventioner o räntebidrag för hyresfastigheter. Det har genomförts omfattande utförsäljningar av kommunala bostäder och ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter. Melodin är att äga sitt boende. RUT och ROT till den som bor i villa eller bostadsrätt, men som knappt kan nyttjas av hyresgäster. Bostaden som en arena för spekulation och privat investering. Inte som en social rättighet.

För mig är det här helt fel väg. Det leder till ökande klyftor, segregation och otrygghet. Låter man den privata marknaden löpa fritt hamnar alla investeringar i de delar som vänder sig till köpstarka grupper. Det är där man kan tjäna pengar. Låg och medelinkomsttagare tvingas tränga sig in där, för att överhuvudtaget få en bostad. Trots att de inte har råd. De hamnar i skuldfällan.

Därför är det viktigt att få en ny regering i höst. En regering som tar ett aktivt ansvar på det bostadspolitiska området och tillåter kommunerna att ta sitt ansvar.

Det behövs ROT-avdrag, som en konjunktursatsning, för hyresfastigheter. Rustbehoven är stora i miljonprogramsområdena. Bostäder behöver energieffektiviseras och tillgänglighetsanpassas.
Det behöver byggas betydligt mer framför allt hyresrätter till alla ungdomar. Det behövs politiska beslut och en klok finansiering. Läs mer i den rödgröna överenskommelsen.

Åthutningar till enskilda hushåll och fortsatt lovsång till marknadsekonomin gör bara skada värre.

RFSL är verklighetens folk

Redan förra sommaren lanserade Göran Hägglund begreppet ”verklighetens folk” och KD utsåg sig som företrädare för detta folk. Men det alla inte tänkte på var att de faktiskt snodde begreppet från Ny demokrati som under sin korta framgångsera ville företräda de människor som inte ansåg sig förstådda av ”eliten” och etablerade partier.

KD:s utspel blev heller ingen hit. När man skrapade på ytan och ville ha lite förklaringar av begreppet kom det inget begripligt svar. Mer än hätska utspel om vilka som inte är verklighetens folk. Är man vänster och kulturintresserad så är man tydligen overklighetens folk enligt KD.
För mig är verklighet inget en människa, en rörelse, en religion, eller för den delen ett politiskt parti kan göra sig till uttolkare av. Eller ta patent på. Det finns typ lika många verkligheter som det finns människor. Undrar om KD menar att man ska tycka och tänka som en kristdemokrat för att tillhöra gruppen ”verklighetens folk” och inte stängas ute?

Därför var det med förvåning jag sett Hägglund driva sitt spår vidare och vilja gå in i valrörelsen med detta blindskär. Och nu har man alltså valt att skydda begreppet ”Verklighetens folk”.
Detta varumärkesskydd, kan säkert tolkas som ett desperat sätt att få uppmärksamhet. Om man är välvillig.

För mig är det mindre oskyldigt än så. KD vill fläta till RFSL som under Almedalsveckan lanserade sin kampanj för att visa att det finns fler verkligheter och att HBTQ personers verklighet osynliggörs av samhället.

Kristdemokraterna verkar inte tycka att RFSL ska få kalla sig för verklighetens folk. Det är bara inre kretsen i KD som ska få använda uttrycket och definiera verkligheten. Hägglund deltar, som bekant, inte heller i partiledardebatten under Pride-veckan.

Trista, tråkiga inställningar. Ett sånt parti ska inte sitta i regeringsställning. 19 september ser vi till att byta regering. Sverige förtjänar att styras med tolerans och mångfald som grund.

KD vill återinföra sambeskattning

Det är nu 38 år sedan sambeskattningen av gifta par avskaffades i Sverige. Ett viktigt steg för jämställdheten. Det innebar att normen med mannen som familjeförsörjare och hustrun som ett bihang som helst inte skulle lönearbeta alls, bröts.

I dag har Kristdemokraternas riksting röstat igenom att partiet skall driva frågan om att en frivillig sambeskattning införs.

Halleluja för kärnfamilj och hemmafruar och patriarker. Det var bättre förr. Tycks vara det KD tänker gå till val på. Men det är inte politikerna som ska föra Sverige tillbaks flera sekler. Det är familjen själv som skall bestämma. Har KD-stollarna räknat ut.

RIP värdekonservatism och högerkristen antifeministisk familjefundamentalism. Det känns mer och mer angeläget att Hägglund och hans parti aldrig mer ska sitta vid makten.

KD och ansvaret

Kristdemokraterna är ett parti i regeringsställning, men samtidigt, enligt opinionsundersökningar med risk att hamna utanför riksdagen. Nu när det drar ihop sig till riksting görs naturligtvis mediautspel. I syfte både att stärka de redan frälsta inför valrörelsen, men också för att göra sig synliga och profilera sig för att inte försvinna i skuggan av moderaterna.

Hur lyckad Göran Hägglunds artikel i dagens SvD är, återstår väl att se. Jag tycker han verkar lätt desperat och fel ute. Det är ju inte första gången det retoriska knepet med ”verklighetens folk” kontra eliten trummas fram av Hägglund. Jag har ännu inte träffat någon som lyckats förklara vad som menas med ”verklighetens folk” och varför just KD skulle företräda det folkslaget.

När KD-ledaren den här gången angriper myndigheter som inte klarar sina uppdrag, kan jag väl i sak ge honom rätt. Den som drabbas och felbehandlas ska ersättas. Men det verkar inte vara det som är syftet med förslaget i första hand. Hägglund är ute efter att ge sanktioner till myndigheter som inte sköter sitt uppdrag.

I artikeln skrivs om snedvriden ansvarskultur och att balansen i ansvar måste återupprättas. Hmm… högst intressant att han här hoppar över det politiska ansvaret. Har inte regeringen och Göran Hägglund själv något som helst ansvar i sammanhanget?

Politiken ska inte bara ge ett uppdrag till myndigheterna. Man har också ansvar för att följa upp, leda och styra samt för att ge förutsättningar och resurser som gör att myndigheten kan fullgöra sitt uppdrag.

När Hägglund mot slutet klämmer i med att ”Ansvar ska utkrävas överallt i Sverige…” säger jag: dags att kräva ansvar av regeringen!

Politiker som inte tror på politiken och inte tar ansvar klarar inte sitt uppdrag. Kanske bör de åläggas att betala extra ersättning till de enskilda som drabbas? (Undrar förresten om det är därför centern satt så mänga rikeknösar på sina riksdagslistor?)
Om inte annat kommer de att ställas till svar den 19 september. För det är folket som väljer sina företrädare. Mitt heta tips blir att Krisdemokraterna och resten av högern inte ska bilda regering. Och KD knappast sitta i riksdagen.

Israels apartheidpolitik

Vi som lyssnar på radions p1 kunde i morse höra Cecilia Uddéns utmärkta reportage om IKEA i Israel. Möbler levereras enkelt och smidigt till Israeliska bosättare på ockuperad mark. Men till palestinska områden på Västbanken och Östra Jerusalem är det förbjudet att leverera varor. Det har Israels försvarsmakt, IDF, bestämt.

Helt absurt! Men det är så det ser ut i apartheids Israel. Människor behandlas olika beroende på etnisk tillhörighet och religion.

Av den Israeliska befolkningen på drygt 7 miljoner är omkring 75% judar. Det är ett segregerat samhälle. Inte bara den väldigt synliga muren. Druser och palestinier hamnar längst ner på skalan. Israels egna kartor omfattar även de områden som är ockuperade. Palestinier som bor inom dessa gränser har kanske fått uppehållstillstånd, men sällan medborgarskap. Och även om de skulle vara Israeliska medborgare har de inte samma medborgerliga rättigheter. Arabiska partier har flera gånger varit nära att förbjudas kandidera till knesset.

Sverige har en rått intensiv handel med Israel som också ökat det senaste åren. Och när Israel välkomnades till OECD stod svenska regeringen i täten bland de jublande.

Självklart är det så att även svensk handel med Israel understödjer bosättningspolitiken och apartheidsystemet. Judiska bosättningar är expansiva områden dit mycket varor för byggande, boende, infrastruktur och service styrs. Palestinska områden isoleras och motarbetas.

Den diskriminering och de folkrättsbrott som pågår måste synliggöras och fördömas. Inte döljas och accepteras under floskler om att Israel ör mellanösterns enda demokrat. Sverige och EU borde bryta alla handelsförbindelser med Israel tills man upphör med blockaden av Gaza och apartheidpolitiken och följer internationell rätt.
Själv väljer jag andra frukter än de som skeppas ut från Jaffa.

Allt stöd till ICA-handlaren i Växjö och till Hamnarbetarna.

Den Danska modellen - arbetsträning på bordell

Högerregeringens arbetslinje blev rätt misslyckad. I alla fall när det gäller att bekämpa arbetslöshet. En annan sak är att den håller nere lönerna och försvagar facken och arbetarrörelsen. Moderaterna har alltså i retoriken sökt t framstå som ett parti för arbetare, men i praktiken mest tillfredsställt sina gamla kärnväljare. Det dubbelspelet kommer inte att hålla när valrörelsen drar igång och väljarna vill ha besked.
När det gäller arbetsmarknadspolitik är den moderatledda regeringen helt handlingsförlamad. Resultatet är förödande för alla arbetslösa och inte minst för ungdomar. Borgarna pratar däremot en hel del. Till exempel har man ofta pratat om Danmarks politik som ett gott exempel.
När jag läste denna artikel må jag säga att jag är ganska nöjd med att den Danska modellen inte införts i Sverige.
Arbetsgivare av alla de sorter kan välja och vraka , när piskorna viner mot den arbetslöse.
Fattigdom och utsatthet har alltid varit en förutsättning för prostitution. Leve den svenska sexköpslagen.

Hägglund är både extrem och ologisk

I början av veckan har KD-ledaren Göran Hägglund gjort ett par mediautspel som tål att begrundas. Inte för att det är något direkt nytt – utan snarare för att han upprepar samma gamla floskler och inskränkta syn på människor och samhälle. Han visar hur fast han och Krisdemokraterna är i de högerkristna familjekonservativa värderingarna som hör hemma i ett annat århundrade.

I Expressen 10-06-07 mal han på om ”tvångsdelning” av föräldraförsäkringen och anklagar den som inte tycker som KD i frågan att vara ”familjefientlig”.

Hägglund vänder sig till ombuden på kommunals kongress och tycker de ska lyssna på honom istället för på sin förbundsordförande eftersom han minsanna vet ”vad kommunalkvinnorna vill ha” Till motsats mot Ylva Thörn, antar jag då han menar.

Jag och vänsterpartiet vill ha en individualiserad föräldraförsäkring. Det vill säga, i likhet med andra allmänna försäkringar. Det är den individ – oavsett kön – som blir förälder som har rätt att ta ut ersättning för att kunna ta ledigt från jobbet och ta hand om barnet.
En sådan förändring är det viktigaste man kan göra för att få en rättvisare fördelning av både inkomster och av ansvaret för barn och hem. Ogillar man jämställdhet och anser att 50-talets familjeideal är att föredra, då tycker man som KD.

När Göran H pratar om att familjen ska bestämma kan man ju undra vad ”familj” innebär i Hägglunds hjärna. Fick han och hans 4%-parti bestämma skulle det knappast vara annat än mamma-pappa-barn som räknades. Det är inte måttligt hur han snärjer in sig i DN-artikeln från samma datum (7/6) när han försöker svara på sin syn på att homosexuella par skaffar barn. ”…det går inte att förbjuda att människor sätter barn till världen.” Och om kärnfamiljen som ideal uppväxtmiljö ”…vi tror att det är bra utvecklingspsykologiskt att det sker på det sättet.” !!!???

Företrädaren för verklighetens folk verkar ha en rätt snäv syn på verkligheten. Det blev liksom rätt många familjer och barn som hamnade utanför KD-verkligheten. Menar Hägglund månne att hetrofamiljer är kapabla att fatta sina egna beslut och bedöma sina barns behov, men inte singelfamiljer och homosexuella par?

Läs också Jenny Wennberg i dagens Arbetarblad.