Till min lillbrorsa

I dag den 6:e september är det min lillebrors födelsedag. Men det blir inget kalas och jag har varken skickat present eller gratulationskort.

Sixten föddes 1966 och skulle alltså ha fyllt 42 år idag. Han dog i somras på kvällen den 7 juli. Han tog sitt liv. Vår sista kontakt var ett mobilsamtal nästan två veckor tidigare.
Ingen vet när han fattade sitt beslut och varför. Sixten lämnade oss - spridda släktingar, pojkvän och många goda vänner - med frågorna och sorgen.

Varje år avlider ungefär 1500 svenskar genom suicid. Det är tre gånger så många jämfört med trafikdöden. Ändå finns det fortfarande så mycket tabu, skam och skuld kring självmord och självmordsförsök. Ändå pratas det så litet om fenomenet. Ändå forskas det jämförelsevis lite om orsaker och om metoder att förebygga.

För mig är tystnaden och tabubeläggningen ingen nyhet. Som socionom har jag i yrket mött många människor som umgås med suicidtankar och som har gjort självmordsförsök. Jag har också mött anhöriga till människor som tagit sitt liv.

Det behövs mer resurser till forskning om suicid och suicidprevention och till utbildning och stöd för anställda inom vård, behandling, skola o s v. Och det behövs en betydligt öppnare attityd. På så sätt är jag övertygad om att det går att minska antalet människor som dör en allt för tidig död genom att ta sitt liv. Tillvaron skulle också bli mer uthärdlig för de anhöriga när det väl har inträffat ett självmord.
SPES - Riksförbundet för suicid prevention och efterlevandes stöd - gör ett bra och viktigt jobb. Besök gärna deras hemsida: http://www.spes.nu/

Sixten, min älskade lillebror
Tack för att du fanns!
Tack för att du har funnits!
Jag tänker på dig varje dag
jag tänker på dig idag på din födelsedag

Jag saknar dig