Är gubbarna farliga eller bara pinsamma?

Att moderater kritiserar den politiska ledningen i en s-v-mp-styrd kommun hör väl till tingens ordning. Men jag tror det var en och annan Gävlebo som höjde på ögonbrynen när en moderat politiker av äldre årgång gjorde ett debattutspel i lokaltidningen för några dar sedan. Efter en inledning med sedvanligt missnöje övergår inlägget i en närmast euforisk hyllning till en förra generationens starka socialdemokratiska ledare i vår kommun. Behöver jag påpeka att båda är män?
Det är moderaternas Björn Frankson, som höjer Håkan Vestlund och hans ledarskap till skyarna. Båda på sitt sätt föredettingar. Frankson visserligen fortfarande politiskt aktiv, bl a i kommunfullmäktige, men som försvann som oppositionsråd under förra mandatperioden. Och Vestlund som var sossarnas starke man under några årtionden innan han 1996 avgick som kommunalråd och KS-ordförande i samband med de ökanda politikerskandalerna i Gävle. Svartklubbsbesök var hans bedrift.
“Nej, annat var det på Håkans tid. När han gick upp i talarstolen visste man att det var en viktig fråga och att man skulle få klara besked…” skriver Franksson i sin det-var-bättre-förr-artikel. Kön går före politisk färg bland ryggdunkande gubbar.
Visst var det annat på Håkans tid, men det var inte bättre förr. Gudskelov har det hänt nåt på tolv år. Två av fyra kommunalråd inklusive KS-ordförande i Gävle är kvinnor i dag. Överlag är ju den politiska representationen ett område där jämställdheten gjort framsteg. Hur sorgligt är då inte att ständigt mötas av dessa utspel från en missnöjd gubbmaffia som anser sig ha blivit undanträngda från sina välförtjänta maktpositioner av mindre kompetenta kvinnor.
Dessa gubbar är rätt få och förhoppningsvis ett utdöende släkte. Men dom lyckas ändå se till att kvinnor som tar plats i politiken får det betydligt tuffare än männen. Detta ständiga kritiserande, misstroende och ifrågasättande av kvinnor på ledande poster. Denna brist på respekt. Somliga av männen beter sig som om de läst Berit Ås härskartekniker som en instruktionsbok i att behålla makten.
Genom att framhäva sin egen erfarenhet och pondus, lyckas dom också få utrymme och gehör för sina snäva och sneda verklighetsbeskrivningar.
Dessa patriarkala mönster finns från höger till vänster, och även i vänsterpartiet. Vi kvinnor måste stötta varandra för att våga se att könsförtrycket även förekommer i våra led. Som feminister och ett feministiskt och socialistiskt parti måste vi också göra nåt åt det.