Barn från Irak nekas asyl

För någon vecka sedan gick FN:s flyktingorgan, UNHCR ut med en vädjan till EU:s medlemsländer. Ge skydd åt alla Irakier som flyr från centrala och södra Irak. Enligt FN:s färska rapporter är säkerhetsläget riskabelt.

Men svenska Migrationsverket struntar i vad FN och UNHCR har att säga. Man gör sina egna bedömningar och har bestämt att det inte råder någon väpnad konflikt i området. Det ger en mycket snävare tolkning av skälen till asyl, även när det gäller ensamkommande barn.

När det gäller asylbedömningar för barn har ju en generell skärpning skett genom ny praxis. Under 2006 - 2007 fick 206 barn avslag av de sammanlagt 1 474 som sökte asyl i Sverige. Hittills i år har 704 barn sök asyl och inte mindre än 230 har fått avslag.. Av dessa är 111 från Irak. Dessa barn sänds nu tillbaks till ett område som enligt UNHCR har ett så riskabelt säkerhetsläge att alla som kommer därifrån behöver skydd.

Vad är det som händer med svensk flykting och asylpolitik? Vart har humaniteten och solidariteten tagit vägen?

Sverige tillhör ett av världens rikaste länder. Vi har undertecknat både Genèvekonventionen och barnkonventionen. På senare tid har vi fått reprimander och kritik från internationella organ. Rädda barnen har kritiserat asylmottagandet för att sakna barnperspektiv, både när det gäller möjligheten till återförening för splittrade familjer och hur man bedömer barns asylrätt.
Självklart ska vi ha en generös tolkning, när vi bedömer barns behov av skydd undan krig och förföljelse.

Feministiskt självförsvar bättre än pepparspray

Moderata kvinnoförbundet har beslutat sig för att det är upprörande att kvinnor känner sig otrygga. Moderatkvinnornas ordförande Magdalena Andersson har därför lämnat in en riksdagsmotion om att tillåta kvinnor att bära pepparspray.

Så bra att även högerns kvinnor börjar förstå att det finns strukturella hinder för jämställdhet. Att kvinnors vardagsrädsla, sprungen ur hot och våld från män, hindrar och hämmar kvinnor. Begränsar vårt utrymme och möjligheter att ta för oss i det offentliga rummet och delta i samhällslivet på lika villkor.

Men jag tror inte lösningen är att dela ut pepparspray till den som känner sig otrygg. I dag betraktas sprayen som ett vapen. Den dödar inte, den åsamkar knappast några bestående skador, i sig. I många länder säljs den också relativt fritt. Men i orätta händer kan den naturligtvis missbrukas. För risken är stor att pepparsprayen skulle börja spridas och säljas. Inte bara ligga diskret gömd i en handväska eller innerficka hos en kvinna på fredlig kvällspromenad.
Ungdomar som brukar fajtas med varandra skulle säkert tycka sig ha användning för sprayen. När man rånar någon. När man behöver slå sig loss från väktare eller poliser. Och även de män som då och då ägnar sig åt att våldta främmande kvinnor i parker, skulle kanske tycka att en burk pepparspray är ett praktiskt redskap. Så det är inte säkert världen skulle bli tryggare genom att vi tillåter pepparsprayen.

Jag skulle då hellre se att kvinnor och framförallt unga tjejer får möjlighet att utbilda sig i feministiskt självförsvar. Det ger ett ökat självförtroende. Det ger medvetenhet om rätten att bestämma över sin egen kropp och sitt liv. Det ger redskap att kunna försvara sig fysiskt när man blir attackerad

Feminisktiskt självförsvar kan inte missbrukas. Feminisktisk självförsvar ger ökad medvetenhet om förtryck och könsorättvisor. Feministiskt självförsvar ger kunskaper och färdigheter man alltid bär med sig. Även i den egna bostaden och i sängkammaren, där trots allt de flesta övergreppen på kvinnor äger rum.

Vad vilja moderaterna?

I går när regeringen presenterade sin budget, var det inga nyheter och överraskningar. Alla reformer och satsningar har man ju redan gått ut med. Lite i taget under flera veckors tid. Förmodligen någon ny strategi för att få så mycket mediautrymme som möjligt. Och tränga ut de kritiska rösterna.
Borg behövde alltså inte ägna så mycket tid åt att prata om sin egen budget, utan kunde istället hacka på hur dålig och ansvarslös ekonomisk politik oppositionen tänker föra. Och så tjafsade regeringen och Östros om de växande klyftorna beror på nuvarande eller förra regeringen. Men vad vill då den moderatledda regeringen göra åt klyftorna. Eller vill man? Överhuvudtaget?

Borgs svar blir ju -Arbetslinjen, att få ut människor i arbete. Och jobbskatteavdraget. Sänkt skatt för låg och medelinkomsttagare ska minska klyftorna. Men inget till de fattigaste. Inget till arbetslösa, sjuka, pensionärer och studenter. Eller okej. Man sänker ju skatten på pensionen också. Till de kverulanter som tycker de får för lite av kakan, svarar Borg att - Nu när fler kommer att arbeta kan vi bygga ut välfärden. Det kommer mer.
Men hallå. Regeringen skriver själv i budgeten om sviktande konjunktur och högre arbetslöshet. Tala om dubbla budskap.

Och så Borgs varning om den “skattechock” som kommer ifall det blir en röd-grön regering. Är det genialt eller bara dumt? Att sänka inkomstskatten för relativt stora grupper och räkna med att de flesta tittar i den egna plånboken när man väljer var man ska lägga sin röst 2010. Media verkar hjälpa till att sälja den linjen. Löpsedlar och programpresentationer i stil med Hur påverkas din ekonomi av budgeten? Är du vinnare eller förlorare i höstens budget? är flitigt förekommande.
Men jag har en mer positiv människosyn. Jag tror de flesta tänker längre än näsan räcker och större än det egna plånboksfacket. Man tar ställning till vilket samhälle man vill ha och hur man bygger välfärden tillsammans. Och förresten är det inte så enkelt det där med vinnare och förlorare. Även om man själv fått bättre ekonomi, känner de flesta någon som är sjuk eller arbetslös och upplever press och otrygghet till följd av regeringens politik.
Och tar jag mig själv som exempel - som relativt välbetalt kommunalråd har jag naturligtvis dragit full pott på jobbskatteavdraget. Men dessförinnan fick jag ett surt äpple i form av A-kasseavgiften eftersom jag tillhör akademikerförbundet. En av de kassor som fick största avgiftshöjningen i första svepet. Och nu när jag är sjukskriven tillhör jag definitivt en förlorargrupp.

Ny skattelättnad

“Det är faktiskt så att vi har bostadsbrist i Sverige” säger Mats Odell i eko-nyheterna i dag.

Wow, vilken insikt!
Men tro inte att finansmarknadsministerns slutsats blir att det behöver byggas fler hyresrätter eller ens någon ansats till självrannsakan och erkännande att regeringens bostadspolitik har gått fel.

Nejdå. Uttalandet görs för att motivera ytterligare en skattelättnad för dem som redan har. Och göra det ännu mer attraktivt att äga. Det är de som äger en fastighet, de som äger sin bostad som ges möjlighet att tjäna pengar på sitt ägande. 12 000:- ska man enligt förslaget kunna tjäna på att hyra ut i andra hand, utan att betala skatt. Nuvarande gräns är 4000:-. Förändringen gäller alltså när man hyr ut sommarstugan, villan eller bostadsrätten. Eller hyr ut ett rum i en bostad man äger. Det blir inga ändringar för den som hyr ut sin hyresrätt i andra hand.

Man må säga att regeringen är rätt skickliga i att genomföra en utstuderad klasspolitik. Detta förslag innebär att man underlättar för dem som äger att tjäna slantar på de egendomslösa. På dem som är i desperat behov av en bostad. Och dessutom ska man kunna tjäna sig en bra hacka utan att behöva betala ett öre i skatt och bidra till det gemensamma.

Odell försöker ge sken av att man vill underlätta för studenter och ungdomar att hitta boende.

Men vore det inte då bättre att lägga krutet på att få fram fler allmännyttiga hyresrätter där dessa grupper kan få ett hyggligt boende med förstahandskontrakt. Nu tvingar man ut dem i trångt, dyrt och otryggt boende i andra hand.

Oansvarig företagssatsning

Nu satsar regeringen på företagen. Skattesänkningar på sammanlagt 16 miljarder. Främst är det sänkningen av arbetsgivaravgiften och bolagsskatten som man lägger pengarna på. 10 000 nya jobb har man tänkt att det ska ge. Men företagarna själva är skeptisk till de beräkningarna. Det räcker inte. Det behövs betydligt större skattesänkningar för att det ska bli några nya anställningar i företagen är deras budskap.

Som kommunpolitiker kan jag inte låta bli att fundera över hur många förskolelärare och undersköterskor man skulle kunna anställa för alla dessa sköna miljarder. Att i blindo sänka företagsskatter är bara dumt och oansvarigt. Vill man ta ansvar för finanserna måste man satsa på offentlig sektor. Där finns arbetsuppgifter som behöver genomföras och det ger garanterat nya jobb.

Borgerlig bostadspolitik

När det gäller boende, bostäder och byggande har alliansregeringen verkligen lyckats få genomslag för sin politik. Eller rättare marknaden och ickepolitiken har fått genomslag. För det är det högern vill. Bostaden ska vara en vara på en marknad och ett objekt för spekulation. Inget som ska ses som en del av välfärden.
Så snart man kom till makten togs statsbidragen vid nyproduktion av hyresrätter bort liksom räntebidragen. Resultatet visar sig nu. Kostnaden för nya hyresrätter har stigit med 44% på tre år. Och i bostadsbristens Sverige har byggandet av hyreslägenheter snabbt minskat. Första halvåret 2006 startades byggande av 5450 hyresrätter, första halvåret i år endast 1770. Det är en minskning med 66%!!!

Och det sker just i en vikande konjunktur med stigande arbetslöshetssiffror. Att bygga för framtiden vore väl ett himla bra sätt att mildra konjunktursvackan och skapa arbetstillfällen.
Minskningen av byggandet sker också just när 80-talets babyboom vill flytta hemifrån. Sen kan man ju fråga sig hur man ska ha råd med eget boende förstås. Inkomstklyftorna ökar och förutom egendomslösa pensionärer, är det människor mellan 15 och 24 år som halkat efter mest och där det blir fler fattiga.

Min absoluta övertygelse är att marknadskrafterna skiter fullständigt i ungdomarnas behov av lägenheter och låginkomsttagares behov av trygghet i sitt boende. Därför behövs det en målmedveten bostadspolitik både på statlig och på kommunal nivå.

Till min lillbrorsa

I dag den 6:e september är det min lillebrors födelsedag. Men det blir inget kalas och jag har varken skickat present eller gratulationskort.

Sixten föddes 1966 och skulle alltså ha fyllt 42 år idag. Han dog i somras på kvällen den 7 juli. Han tog sitt liv. Vår sista kontakt var ett mobilsamtal nästan två veckor tidigare.
Ingen vet när han fattade sitt beslut och varför. Sixten lämnade oss - spridda släktingar, pojkvän och många goda vänner - med frågorna och sorgen.

Varje år avlider ungefär 1500 svenskar genom suicid. Det är tre gånger så många jämfört med trafikdöden. Ändå finns det fortfarande så mycket tabu, skam och skuld kring självmord och självmordsförsök. Ändå pratas det så litet om fenomenet. Ändå forskas det jämförelsevis lite om orsaker och om metoder att förebygga.

För mig är tystnaden och tabubeläggningen ingen nyhet. Som socionom har jag i yrket mött många människor som umgås med suicidtankar och som har gjort självmordsförsök. Jag har också mött anhöriga till människor som tagit sitt liv.

Det behövs mer resurser till forskning om suicid och suicidprevention och till utbildning och stöd för anställda inom vård, behandling, skola o s v. Och det behövs en betydligt öppnare attityd. På så sätt är jag övertygad om att det går att minska antalet människor som dör en allt för tidig död genom att ta sitt liv. Tillvaron skulle också bli mer uthärdlig för de anhöriga när det väl har inträffat ett självmord.
SPES - Riksförbundet för suicid prevention och efterlevandes stöd - gör ett bra och viktigt jobb. Besök gärna deras hemsida: http://www.spes.nu/

Sixten, min älskade lillebror
Tack för att du fanns!
Tack för att du har funnits!
Jag tänker på dig varje dag
jag tänker på dig idag på din födelsedag

Jag saknar dig