Jag är ingen materialistisk typ och äger faktiskt ganska lite. – Inget hus. Ingen bostadsrätt. Ingen bil. Ingen båt eller fjällstuga. Men jag äger mycket böcker och musik. Det gillar jag att ha omkring mig och kunna dela med mig av och låna ut. Och så äger jag en cykel.
Hur mycket jag bygger upp tillvaron kring min cykel förstår jag bara de gånger den inte finns till hands. Att snabbt kunna förflytta sig och hinna mellan olika aktiviteter. Nu är ett så´nt tillfälle. Cykeln befinner sig på cykelverkstaden för för vård över dagen.
Det var i går när jag var på väg hem från ett partimöte i vår lokal på andra sidan stan som det hände. Gatans stenar och ojämnheter slog igenom och fick cykeln att skaka och hoppa. Framdäcket var tomt. Den luft jag försökte blåsa i med min 29 kronors konsumpump försvann lika snabbt ut igen. Bara att överge kompisen på stan alltså, och promenera hem.
I morse fick jag ta bussen till jobbet. Strax efter tio fick jag smita från ett möte för att dra cykeln till närmaste verkstad. Och mina planerade utflykter till Gävle sjukhus och en verksamhet några kilometer bort, fick ske med den kommunala lånecykeln. Tur att en av kommuncyklarna var ledig. Den fungerade bra den också. Men eftersom jag inte la på minnet exakt hur den såg ut fick jag pröva mig fram med cykelnyckeln efter första stoppet. Först på tredje försöket gick nyckeln i och låset upp.
Men nu är krisen över. Jag har precis ringt den snabbe och serviceinriktade reparatören som meddelat att punkan är fixad. Så nu ska jag hämta min trogne vapendragare.
I kväll ska min cykel ta mig på ett möte med en aktivitetsgrupp i en stadsdel, där vi håller på att få fart på ett förtroendemannaråd för att stärka dialogen mellan medborgare och politiker.
Hur mycket jag bygger upp tillvaron kring min cykel förstår jag bara de gånger den inte finns till hands. Att snabbt kunna förflytta sig och hinna mellan olika aktiviteter. Nu är ett så´nt tillfälle. Cykeln befinner sig på cykelverkstaden för för vård över dagen.
Det var i går när jag var på väg hem från ett partimöte i vår lokal på andra sidan stan som det hände. Gatans stenar och ojämnheter slog igenom och fick cykeln att skaka och hoppa. Framdäcket var tomt. Den luft jag försökte blåsa i med min 29 kronors konsumpump försvann lika snabbt ut igen. Bara att överge kompisen på stan alltså, och promenera hem.
I morse fick jag ta bussen till jobbet. Strax efter tio fick jag smita från ett möte för att dra cykeln till närmaste verkstad. Och mina planerade utflykter till Gävle sjukhus och en verksamhet några kilometer bort, fick ske med den kommunala lånecykeln. Tur att en av kommuncyklarna var ledig. Den fungerade bra den också. Men eftersom jag inte la på minnet exakt hur den såg ut fick jag pröva mig fram med cykelnyckeln efter första stoppet. Först på tredje försöket gick nyckeln i och låset upp.
Men nu är krisen över. Jag har precis ringt den snabbe och serviceinriktade reparatören som meddelat att punkan är fixad. Så nu ska jag hämta min trogne vapendragare.
I kväll ska min cykel ta mig på ett möte med en aktivitetsgrupp i en stadsdel, där vi håller på att få fart på ett förtroendemannaråd för att stärka dialogen mellan medborgare och politiker.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar