Reflektioner om sjukvård

Nu är min högra fot opererad och inslagen i gipspaket. Jag kom hem från Karolinska sjukhuset i Huddinge i tisdags. Och känner tacksamhet över det som faktiskt fungerar i svensk offentligdriven sjukvård.

Visst har det tagit onödigt lång tid att komma till rätt ställe och få ta del av rätt vård. Remisshantering och bedömningar som hackat och krånglat. Och sen väntetid för själva operationen. Vårdköerna och väntetiderna ökar inom många områden i svensk sjukvård. Trots vårdgarantin.

Om jag blivit opererad lång tidigare hade jag kanske sluppit svåra och jobbiga infektioner och framför allt sluppit att vara sjukskriven så länge. Kan också fundera över hur det sett ut för mig om jag inte haft just den engagerade och kunnige läkare jag har. Det är Anna Persson, överläkare vid infektionsmottagningen i Gävle, som sett till att jag kom till rätt specialistvård, där man är experter på diabetesfötter med neurologiska skador.
Både Dr Persson och fotkirurgen som opererade mig, Carlos Saro, tillhör landstingets trotjänare. Skickliga i det jobb man gör med patienterna. Men också, som jag uppfattar det, drivande i att bygga upp kompetens och kunnande. Knyter kontakter och tar del av forskning och rön och undervisar och delar med sig av sitt eget kunnande.

Den vårdavdelning jag låg på 28/11-2/12, K81, är en klinisk utbildningsavdelning. Det innebär att den till stora delar sköts av studenter som utbildar sig till läkare, sjuksköterskor, arbetsterapeuter m m. Framtidens sjukvårdspersonal alltså som lär sig sina yrken genom att arbeta med vård under ledning av erfaren personal och parallellt med sina teoristudier. En uttalad tanke är också att man ska jobba i team med olika yrkeskategorier och lära sig samarbeta och tillvarata olika kompetenser.
Jag kände mig garanterat väl omhändertagen på avdelningen. Efter några dagar hemmavid i min egen lägenhet år det inte utan att jag saknar att bli serverad frukost på sängen. Omsorgsfullt tillredd enligt mina önskemål och uppdukad på blommig bricka.
Allt arbete som utförs på sjukhusen runt om i landet, från specialistvård och komplicerade operationer till medicindelning, duschbestyr, bäddning städning. Alla vardagssysslor i hemtjänsten på vårdcentraler och boenden utförs, behövs och kommer att behövas. Oavsett konjunkturer.

Som jag ser det finns det två stora hot mot framtidens sjukvård och omvårdnad.

1. Resursbrist. Man ser inte att tillväxt måste och kan ske i det offentliga och att kommuner och landsting behöver resurser för att utvecklas och vara en tillväxtmotor.
2. Privatiseringsivern. Konkurrensutsättming och privatiseringar kan slå sönder det som är grunden i en fungerande välfärdssektor. Ska man konkurrera med andra om kompetens är risken att den förslösas i stället för att tillvaratas och vidareutvecklas. Med fri etableringsrätt och alltför gott om vinstintressen kommer vården att utvecklas inom efterfrågade och lukrativa områden. På bekostnad av de områden där behoven är som störst.

Hög tid att se möjligheterna i offentlig vård och sjukvård alltså. Satsa på forskning och utbildning. Skapa arbetstillfällen där behoven är som störst och ingjuta framtidstro hos personalen. Och de ungdomar som utbildar sig för morgondagens vårdsektor.