Nu är min semester slut och jag är på plats på arbetet igen från i går. Som politiker har det naturligtvis inte varit helledigt under semesterveckorna. Men det har ändå varit en hel del tid för avkoppling och lite kortare reseäventyr och utflykter. Så jag har hunnit tanka sol och laddat både för nya tag i kommunpolitiken och för valrörelse.
När jag summerar sommarsemestern 2010 inser jag att jag utfört den på ett föredömligt klimatsmart sätt. Inga flygresor och knappt något bilåkande heller. Det är tåg och cykel som varit mina transportmedel denna sommar.
En kort cykelsemester i grannlänet i början av juli. Förnämligt att det på vissa tågsträckor går att ta med sig cykeln numer. Så mitt röda fordon fick åka med till Falun där vi tog in på hotell två nätter. Det är min uppväxtkommun och jag hann både med att cykla på gamla bekanta gator inne i stan där jag bodde några år i ungdomen, ta mig ut runt sjön Runns stränder och besöka min hembygd Enviken. Vackra sommarlandskap och mycke nostalgi och gamla minnen.
Överallt finns ju inte cykelleder och –banor. Tar man sig fram längre sträckor måste man ofta trängas med biltrafiken. Det är väldigt mycket trafik, både semesterbilister men också många långtradare och tung yrkestrafik.
Lite senare tog jag mig till Köpenhamn med SJ:s hjälp. Lite storstadssemester och träff med partikamrat som lämnat Sverige för att tjäna sitt levebröd i den Danska byn. Denna gång fick cykeln stanna hemma, men jag hyrde en snabb och smidig sak på plats.
Det är urhäftigt att ta sig fram på cykel i Köpenhamn! Många gör det och det fungerar väldigt bra. Cyklisterna får plats och utrymme. För att de prioriteras i stadsplaneringen genom gott om cykelbanor och trafiklösningar som fungerar. Men också för att cyklisterna respekteras av andra trafikanter.
Tillvaron skulle kunna bli både trevligare och miljövänligare. I stadsmiljö borde gående och cyklister få mer utrymme. Men då måste privatbilisterna maka på sig. Och när det gäller längre transporter av både varor och folk, måste vi föra över från landsvägarna till spårbundet. Till det krävs politiska beslut och kloka investeringar.
När jag summerar sommarsemestern 2010 inser jag att jag utfört den på ett föredömligt klimatsmart sätt. Inga flygresor och knappt något bilåkande heller. Det är tåg och cykel som varit mina transportmedel denna sommar.
En kort cykelsemester i grannlänet i början av juli. Förnämligt att det på vissa tågsträckor går att ta med sig cykeln numer. Så mitt röda fordon fick åka med till Falun där vi tog in på hotell två nätter. Det är min uppväxtkommun och jag hann både med att cykla på gamla bekanta gator inne i stan där jag bodde några år i ungdomen, ta mig ut runt sjön Runns stränder och besöka min hembygd Enviken. Vackra sommarlandskap och mycke nostalgi och gamla minnen.
Överallt finns ju inte cykelleder och –banor. Tar man sig fram längre sträckor måste man ofta trängas med biltrafiken. Det är väldigt mycket trafik, både semesterbilister men också många långtradare och tung yrkestrafik.
Lite senare tog jag mig till Köpenhamn med SJ:s hjälp. Lite storstadssemester och träff med partikamrat som lämnat Sverige för att tjäna sitt levebröd i den Danska byn. Denna gång fick cykeln stanna hemma, men jag hyrde en snabb och smidig sak på plats.
Det är urhäftigt att ta sig fram på cykel i Köpenhamn! Många gör det och det fungerar väldigt bra. Cyklisterna får plats och utrymme. För att de prioriteras i stadsplaneringen genom gott om cykelbanor och trafiklösningar som fungerar. Men också för att cyklisterna respekteras av andra trafikanter.
Tillvaron skulle kunna bli både trevligare och miljövänligare. I stadsmiljö borde gående och cyklister få mer utrymme. Men då måste privatbilisterna maka på sig. Och när det gäller längre transporter av både varor och folk, måste vi föra över från landsvägarna till spårbundet. Till det krävs politiska beslut och kloka investeringar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar