Den manliga vreden på nätet

Och vad sa eller gjorde jag då för att provocera fram detta vredesutbrott...?

Lägg till bildtext

Jo, jag skrev under en namninsamling för att göra barnkonventionen till lag, och förklarade kort och artigt varför jag stödjer förslaget.

SD och genusfobin

                                         Vid dagens sammanträde med Regionfullmäktige antogs ägardirektiv avseende Almi Företagspartner GävleDala AB. I det ärende yrkade Sverigedemokraterna att ett stycke om att utveckla genusperspektivet, skulle strykas från direktiven. Som argument för sin sak hölls ungefär samma surriga inlägg som i Gävle kommunfullmäktige när de debatterade budget. Nåt om att genus är fel och farligt och nåt om pojkar och innebandyklubbor och flickor och dockor. Eh?

Det blir väl lätt så när man inte kan frågan och inte förstår själv vad man pratar om. SD är alltså inte bara homofober och islamofober, de har också en lätt genusfobi. Men behöver nog läsa på lite om de ska låta trovärdiga i retoriken. Jag ger gärna ett litet boktips till SD-herren: Läs Gösta och genusordningen av Yvonne Hirdman. Sen kan vi ta en debatt.

Brynäs+UNICEF=sant

I dag är det Barnkonventionens dag. Och just i dag har Brynäs släppt den stora nyheten. Vårt eget hockeylag skriver ett femårigt avtal med UNICEF. Det innebär att de ska verka för barns rättigheter både globalt och lokalt hemma i Gävle. Och jag känner mig både glad och stolt över denna nya milstolpe i anrika Brynäs IFs utveckling.

Det här är bra för barnens skull och barnrättsarbetet. Det här är bra för Gävle. Och självklart – vi har redan fått frågan – vill Gävle kommun vara med och samarbeta i detta nya engagemang. Vi har just nu ett nytt barn och ungdomsprogram ute på remiss som ska antas i början av nästa år. Programmet utgår från barnkonventionen och kommer att vara vägledande för all kommunal verksamhet. Redan i dag har vi i vår kommun ett gediget arbete riktat till barn för att stärka dem och deras rättigheter och livssituation. Naturligtvis handlar det om skola och socialtjänst, samt kultur och fritid. Och när vi nu ytterligare vill stärka och vässa detta arbete för barns rätt till jämlika och goda uppväxtvillkor passar Brynäs och Unicefs avtal som hand i handske. Har kommer vi att kunna göra mer och bättre om vi gör det tillsammans.

Det är modigt och kaxigt av Brynäs att ta denna utmaning. Så här på barnkonventionens dag vill jag också önska att regeringen vore modig nog att äntligen lägga fram ett förslag till riksdagen som innebär att Barnkonventionen blir svensk lag.

HBT-pris till Kerstin Burman

Den 12 oktober, under Vänsterdagarna i Malmö delades för första gången Jörn Svensson-priset ut av partiledaren Jonas Sjöstedt. Priset på 10 000 kronor har instiftats av Vänsterpartiet i Jörn Svenssons anda, för personer som gör goda insatser för HBT-personers rättigheter.
Det var Kerstin Burman som fick motta priset. Ett riktigt bra, för att inte säga självklart val. Kerstin hyllas i vida kretsar för sitt uthålliga arbete. Hon är medlem i Vänsterpartiet och driver i den rollen viktiga rättighetsfrågor, men priset tilldelades hon framför allt för sina viktiga framgångar som jurist. Hon har fått igenom förändringar i namnlagen och hon tog strid för avskaffandet av tvångssterilisering i samband med könskorrigering. Den kampen gav utdelning när Kammarrätten 19 december 3012 slog fast att tvångssteriliseringarna strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Nu leder Kerstin en skadeståndsprocess för 142 personer som utsatts för tvångssterilisering.

Så här lyder motiveringen för valet av Kerstin Burman:

”Med ett outtröttligt engagemang, stort mod och politisk fantasi har Kerstin Burman gjort stora avtryck i både svensk politik och i många hbtq-personers liv. Tack vare Kerstin outtröttliga arbete har situationen för transpersoner i Sverige på allvar uppmärksammats och ålderdomliga och diskriminerande lagar kunnat skrotas. Kerstin har tydligt arbetet i Jörns Svenssons-anda, med stort rättvisepatos har hon gått före och hon har förändrat."

Syna SD-hyckleriet

Jonas Sjöstedt skrev en utmärkt och klargörande artikel om Sverigedemokraternas hycklande i Aftonbladet 13-09-24. Några dagar senare svarade Sven-Olof Sällström, SD:s ekonomisk politiske talesperson, kort och pliktskyldigt. Men det blev inget seriöst svar på Sjöstedts kritik. Istället rabblades det på nytt lögner och halvsanningar. I samma hycklande anda som Sjöstedts artikel så förtjänstfullt satte ljuset på.

SD har en totalt oseriös finanspolitik, därför att den bygger på felaktiga beräkningar inte minst angående kostnaderna för det Sällström i sitt debattsvar benämner "ansvarslös invandringspolitik"
Välfärden måste finansieras. Då duger inte hitte-på-pengar.  En majoritet av folket prioriterar välfärd och gemensamma lösningar framför privat konsumtion.
Effekterna av femte jobbskatteavdraget blir INTE störst för dem som tjänar minst. Klyftorna ökar istället och arbetslösa, sjuka och föräldralediga får inget skatteavdrag alls.

Sällströms svar visar tydligt att SD:s avsikt inte är att vara seriösa, utan att ställa grupper mot varandra och driva populism som bygger på fördomar, lögner och halvsanningar.

Med Vänsterpartiets politik som på allvar stärker välfärden, bekämpar arbetslösheten och minskar klyftorna i samhället, kommer SD att tappa stor del av sitt stöd. Det ser jag fram emot.

Sluta nalla på biståndet!

I valrörelsen 2006 deltog jag i en lokal debatt om biståndspolitik. Moderaternas representant var den enda som pratade om att sänka anslagen till biståndet. Alla vi övriga partier höll fast vid att Sverige skall betala minst 1% av BNP till bistånd.

När (m) satte sig i regeringsförhandling med sina allianskompisar åkte de på däng. De får inte stöd varken där eller i riksdagen som helhet för att sänka biståndet till 0,7%. Men smygvägen drar de nu undan resurser genom att nalla biståndspengar till annat. För det är inte bara till ministerlöner man använt pengar som borde gått till fattigdomsbekämpning. Ambassadverksamhet i Kanada, japan och Island har fått sin skärv när UD haft svårt att hålla budget. Och migrationsverksamhet har finansierats med biståndspengar när flyktingströmmarna från krig, terror och våld nått Sverige.
Det är för skamligt att moderaterna kan handskas så med biståndet, Och att de andra borgerliga partierna låter det ske.

Biståndet skall vara 1% av BNP. Minst. Och då menar jag att varje krona skall gå till fattigdomsbekämpning, livsmedel, sjukvård, mediciner, utbildning och utveckling i fattiga delar på jorden.
Vi som ett av världens rikaste länder, skall naturligtvis ta vårt ansvar för att nå FN:s millenniemål. Och minst en tiondel av biståndet skall vikas för SRHR (sexuell- och reproduktiv hälsa och rättigheter). Basta!

Skatteavdrag, klyftor och absurd ministerkommentar

Om det femte jobbskatteavdraget införs kommer en person med en arbetsinkomst på 21 900 att betala 4 824 kronor i skatt. Den som är arbetslös, sjuk eller föräldraledig betalar 6 458 kronor i skatt på samma summa.

När Maria Arnholm konfronterades med dessa skatteorättvisor i ekots morgonsändning, deklarerar hon med kraft i rösten att

”– Som jämställdhetsminister försvarar jag en prioritering av ett jobbskatteavdrag som gör att väldigt många lågbetalda kvinnor får mer betalt när de jobbar”

Okej. Men hur var det med logiken där. Det är ju faktiskt männen som generellt tjänar mest på jobbskatteavdraget. Och hur tänker den folkpartistiske jämställdhetsministern kring kvinnor som är sjuka eller arbetslösa då?
Och framförallt hur tänker hon om de kvinnor som är hemma med barn och en föräldraersättning på 21 900 och som får betala hela skatten. För trots allt är det ju fortfarande kvinnorna som tar ut 75% av föräldraledigheten. Och i de fall det också finns en manlig förälder jobbar han stora delar av småbarnstiden, gör jobbskatteavdraget, vässar karriären, får lönelyft och samlar pensionspoäng.

Visst, med en borgerlig syn på tillvaron kan man säkert hitta argument för att behålla ett orättfärdigt skattesystem och även införa ytterligare jobbskatteavdrag. Men börjar man prata jämställdhet i det sammanhanget faller all form av trovärdighet. Det blir bara absurt.

Mäns våld mot kvinnor

En artikel skriven av mig och Maritha Johansson. Den har varit publicerad i Arbetarbladet och Gefle Dagblad under sommaren

I början av sommaren kunde vi ta del av Världshälsoorganisationens rapport om våld mot kvinnor. Den visar att mer än var tredje kvinna i världen utsätts för fysiskt eller sexuellt våld. Problemet är chockerande vanligt i såväl fattiga som rika länder.

SKL (Sveriges kommuner och landsting) beräknar att 75 000 kvinnor årligen utsätts för våld av en närstående man och att omkring 200 000 barn blir vittnen till våldet. I en omfattande enkätundersökning från början av -00 svarade 46 % av kvinnorna att de utsatts för våld från en närstående.

Våld i nära relationer är ett omfattande samhällsproblem och mäns våld mot kvinnor har sin grund i rådande könsmaktordning och det faktum att vårt samhälle är ojämnställt. Det är en viktig folkhälsofråga med tanke på hur många som drabbas. Det fysiska våldet i sig orsakar lidande, skador, sjukskrivningar och stora sjukvårdskostnader. Därutöver kommer den psykiska press och ohälsa som drabbar den som utsätts för misshandel och hot, men även närstående till den våldsutsatta kvinnan. Och naturligtvis är de barn som upplever våld i den egna familjen oerhört utsatta.

I de jämställdhetspolitiska mål, som antogs 2006 och som samtliga dåvarande riksdagspartier står bakom, är ett av delmålen att Mäns våld mot kvinnor skall upphöra, samt att kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rätt till kroppslig integritet.

För Vänsterpartiet är det ett självklart politiskt ansvar på alla nivåer att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det handlar om att erbjuda skydd och stöd till de kvinnor som utsätts. Vänsterpartiet vill ge ett statligt grundstöd till kvinnojourerna och deras ovärderliga arbete.

Det handlar om att synliggöra våldet, sprida kunskap och förändra attityder. Mörkertalen är extremt stora när det gäller dessa brott. Det råder tystnad kring fenomenet och den drabbade upplever ofta skam och skuld.

Det handlar också om att undanröja grunden för våldet – det ojämnställda samhället. Vänsterpartiet är ett feministiskt parti. Det innebär att vi tycker det är viktigt att förstå att det är maktstrukturer på samhällsnivå som gör att män och kvinnor inte har samma livsvillkor och möjligheter. Och att vi aktivt jobbar för att utplåna könsorättvisor.

I Gävle gör Vänsterpartiet tillsammans med socialdemokraterna och miljöpartiet en rejäl satsning mot våld i nära relationer i det beslut om mål och ramar som antogs i kommunfullmäktige den 17:e juni. Redan i år läggs en miljon extra för att komma igång med arbetet och från 2014 och framåt satsas två miljoner årligen. Därmed blir det möjligt att jobba än mer systematiskt och stärka upp det arbete som redan idag görs inom socialtjänst Gävle när det gäller att samordna kvinnofridsarbetet och ge stöd och skydd till utsatta kvinnor och barn.

Vi kommer nu också att ta ett steg vidare för att sprida kunskap till allmänheten och inom kommunen och höja kompetensen hos medarbetare som i sitt dagliga arbete möter kvinnor eller barn med erfarenhet av våld i nära relationer. Kort sagt kommer vi att jobba fokuserat, strategiskt och målmedvetet med att stoppa mäns våld mot kvinnor i vår kommun.

Vänsterpartiet förväntar sig att andra politiker på olika nivåer och inte minst i regering och riksdag, också prioriterar detta viktiga jämnställdhets- och folkhälsoarbete. Det är dags att bryta tystnade kring mäns våld mot kvinnor.

SD och flyktingmottagandet

I dag är det internationella flyktingdagen. Och fler människor än någonsin är på flykt. 45 miljoner har tvingats fly för att undkomma förföljelse, krig och tortyr. De allra flesta är på flykt i sina egna länder. Och i just det läget, när vi i måndags beslutade om mål och ramar för 2014, i kommunfullmäktige i har SD som sitt skarpaste förslag att Gävle ska sluta ta emot flyktingar.

Det är inte nytt. I stort sett varje år sen de kom in i kommunfullmäktige har de tyckt att avtalen med migrationsverket ska sägas upp, och i sina beräkningar har de då haft åtskilliga millioner mer att fördela till äldreomsorg, gator och skolor.

Men i år kändes det lite extra ”hur tänkte ni nu”? Med tanke på läget ute i värden. Varför ska just Gävle stänga sina gränser och vägra låta människor med asylskäl bosätta sig här. Och var ska då flyktingar kunna få en fristad? Och inte blev det bättre när de ställde en interpellation med frågan hur mycket varje ensamkommande flyktingbarn kostar. Man nöjde sig inte med svaret att kostnaderna täcks av staten. Utan tjatade vidare om att det finns andra kostnader som inte redovisas.

Kanske så. Men ärligt vilka barn och unga tonåringar innebär inte kostnader för en kommun?

Klart Sverigedemokraterna skiljer på folk och folk. Jag kallar det rasism.

Kommunpolitisk tankeväckare

Vi är ett antal kommunpolitiker som sliter och slimmar för att ta ansvar för välfärden i dessa tider när regeringen vägrar att göra det. Trots den höga arbetslösheten, trots ökande inkomstklyftor, trots otrygga levnadsvillkor för stora grupper av unga, prioriterar Alliansregeringen jobbskatteavdragen och dissar satsningar på jobb och utbildning.


I Gävle offentliggjorde Socialdemokrater, Miljöpartister och Vänsterpartiet sitt gemensamma förslag till mål och ramar för 2014 i måndags. Dagen innan Kommunstyrelsesammanträdet. Så sena har vi aldrig varit med det.

En hel del satsningar på jobb och investeringar för framtiden inom välfärden. För att klara det och ändå ha en ekonomisk hållbarhet föreslår vi en skattehöjning.

Det märkliga var att trots vår tajta tidschema var Gävles allianspartier ännu senare. De lyckades med nöd och näppe åstadkomma ett dokument att lägga på bordet vid Kommunstyrelsesammanträdet. Presskonferensen hölls efteråt.

Och i dagens tidning kan man se orsaken till deras dretande. Det hela pressträffen verkar ha gått ut på är nämligen att kritisera vårt förslag. Väldigt skralt, närmast obefintligt, med egna idéer och ingen egen politisk vilja presenteras.

Gävleborna kan nog känna sig lättade över att det inte är Moderaterna med stödpartier som styr i vår kommun.

Uttalande med anledning av hungerstrejken

Just nu och sedan den 3 maj hungerstrejkar några unga människor utanför Migrationsverket i Gävle. De är alla Afghaner och har fått negativa beslut/besked som innebär att de inte erbjuds skydd i Sverige och därmed hotas att skickas tillbaks till Afghanistan eller till annat EU-land som får pröva deras asylskäl. Därför har vi tre majoritetspartier i Gävle kommunen tillsammans gått ut med följande uttalande: 

Gemensamt från S, V och MP i Gävle

Med anledning av de hungerstrejkande afghanska ungdomarna utanför
Migrationsverket vill Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet i
Gävle göra följande uttalande.

Vi har alla blivit djupt berörda av den situation som nu pågår i vår kommun.
Samtliga våra partier arbetar i riksdagen för att svensk asyl- och
flyktingpolitik ska bli mer human, att svårt utsatta människor ska få leva i
Sverige och att de människor som söker skydd i Sverige ska behandlas väl.
De styrande partierna i Gävle kommun ser flyktingmottagande och invandring som
ett viktigt ansvarstagande och en tillgång för vår kultur, arbetsmarknad och
samhällsutveckling. Gävle kommun har i dag ett boende för ensamkommande
flyktingbarn och kommer inom kort att starta ytterligare ett.

Det är regeringen och Migrationsverket som har makten att påverka dessa barns
möjligheter att leva sina liv i Sverige, men vi, som de styrande partierna i
Gävle kommun vill uttrycka att vi är beredda att ta emot människor som söker
sig hit för att undkomma våld och förföljelse.

Elin Lundgren
Ordförande
Socialdemokraterna i Gävle

Inger Schörling
Ordförande
Miljöpartiet i Gävle

Stefan Pettersson
Ordförande
Vänsterpartiet i Gävle


Här kan du läsa mer:
GD, ledare i Arbetarbladet

Och här kan du skriva på namninsamlingen:
http://www.skrivunder.com/lat_de_hungerstrejkande_barnen_i_gavle_stanna
 

Klipp från 1 maj

Här är ett stycke ur det manus jag talade utifrån på första maj i Gävle

...Den socialism vi eftersträvar och den klasskamp vi för i dag måste ha feministiska förtecken.

I början av industrialismens framväxt betraktades kvinnors och barns arbete som billigt och okvalificerat. Samtidigt fick de utföra tunga, farliga och hälsovådliga jobb.

På 1800-talet var det ofta, vilket är skamligt obekant, kvinnliga arbetare som gjorde uppror och strejkade. Helt enkelt för att det var kvinnorna i industrin som hade de vidrigaste arbetsförhållandena och lägsta lönerna. Ibland användes strejkvapnet för att få bort manliga arbetsledare som förgrep sig på arbeterskorna.

Men det fanns också en macho del av arbetarrörelsen när det begav sig, som var emot att kvinnor skulle lönearbeta. "De tar männens jobb, de pressar ner lönerna och behövs bättre hemma", tyckte en del manliga fackföreningsaktiva.

Men många är de kvinnor som sida vid sida med männen slagits för organisationsrätt och bättre arbets- och lönevillkor. Både kvinnorna i arbetarrörelse och deras kamp nedvärderades och har osynliggjorts i historieskrivningen.

 Och om vi raskt förflyttar oss till här och nu och moderna tider. I dag är en stor del av världens arbetarklass kvinnor. Ändå organiserar sig rörelsen till stor del utifrån ett manligt perspektiv. Och det handlar inte bara om de andra, om länderna därute. Det förtjänar att nämnas att de tunga företrädarna i svensk arbetarrörelse just nu – ordförandena i LO, i socialdemokraterna och i Vänsterpartiet alla är män.

Vänsterpartiet är bra på feminism och jämställdhetspolitik och har genom tiderna varit drivande i många viktiga reformer på området.  Vi har många duktiga kvinnor på framträdande poster och vi har en majoritet kvinnor i partistyrelse, riksdagsgrupp och i vårt eget kommunfullmäktige i Gävle.

Men att patriarkala strukturer styr och sexism förekommer i samhället i stort så väl som i arbetarrörelsen och vårt eget parti, det visar sig genom att handlingsutrymmet och möjligheten att höras och ta plats inte fördelas jämställt med automatik. Kvinnorna får kämpa hårt för det.

[...]

Kamrater och mötesdeltagare. Vi är många, många som främst av allt vill se ARBETE – RÄTTVISA – VÄLFÄRD.

Inget marknaden fixar. Och inget av det kommer den nuvarande regeringen att bidra med.

Låt oss tillsammans ta kamp för en mänskligare värld och ett solidariskt samhälle fritt från diskriminering. Och självklart:

Den socialism vi eftersträvar och den klasskamp vi för, vilar på feministisk grund.

 

Deklaration - på heder och samvete

När jag deklarerade häromdagen, gjorde jag det med ett enkelt SMS. Jag har ingen egendom, inga udda avdrag och inga sidoinkomster utanförr mitt kommunalrådsarvode. Skattemyndigheten hade fått uppgifter om allt som ska deklareras.

Jobbskatteavdraget var tydligt utskrivet. En summa som för mig skulle räcka till en redig utlandssemester. För undersköterskor restaurangfolk och deltidsarbetande blir den summan bra mycket mindre. För att inte tala om pensionärer och de som haft sjukpenning eller A-kassa under förra året. Och det finns de som får större jobbskatteavdrag än jag. De som tjänar mer än en heltidspolitiker gör.

ROT-avdrag är inte aktuellt för mig eftersom jag bor i hyresrätt. En chans till RUT-avdrag hade jag faktiskt men lyckades avstå det bidraget. Men det krävdes en rätt lång diskussion med städfirman som putsade mina fönster, för att få dem att sätta upp hela kostnaden på min faktura.

Den som redan är rik och gör smarta val och skatteavdrag tjänar på moderatpolitiken. Så också de största och girigaste företagen. Sänkt skatt och smarta skatteavdrag har blivit receptet för framgång och för några tar man steget lite över gränsen och bluffar och lurar systemen.

Men för den som ingen förmögenhet har och som behöver välfärden har livet alltför ofta blivit ett helveta. De giriga belönas och har lärt sig peka finger åt dom andra. ”Dom misslyckade”

Gudskelov har allt fler börjat se att samhällsutvecklingen är på väg åt fel håll. Hela mitt hjärta säger att människor i hög grad vill ha solidaritet och gemenskap och ett mänskligare samhälle.

Därför röstar vi bort Moderaterna och ojämlikheten nästa val.

Sossarna och föräldraförsäkringen

Bra där Karl-PetterThorwaldsson. LO hjälper nu Socialdemokraterna att sätta ner foten när det gäller föräldraförsäkringen och det faktum att männen fortsätter jobba och jobba, trots att de är småbarnsföräldrar.

Det är där grunden till mycket av könorättvisorna ligger. Både i arbetslivet och ekonomiskt. Och det är helt rätt. Det behövs politiska beslut och politiskt mod för att komma vidare i en av de viktigaste jämställdhetsfrågorna.

Thorwaldsson ursäktar dock socialdemokraternas senfärdighet:

”Jag tror kanske att man är orolig för att det väcker mycket debatt och mycket diskussion om föräldraansvaret. Det är väldigt kontroversiellt hur familjerna ska fördela ansvaret för familj och för hem”

Visst kan det vara så. Att det är känsligt att börja ifrågasätta föräldrarnas förmåga att själv bestämma vem som ska var hemma och föräldraledig. Men kan man inte ta den debatten och bemöta KDs vulgo-argumen, kommer inte ett skit att hända, i den just nu viktigaste jämställdhetsfrågan.

Jag har ett lite tips till LO och Socialdemokraterna: Varför inte lämna den ordning vi idag har i föräldraförsäkringen, där man utgår från att barn alltid har två föräldrar och försäkringen omfattar hela saliga familjen.

Om man istället säger att alla individer som blir föräldrar, oavsett kön,  har rätt att ta ledigt från jobbet för att ta hand om sitt barn och får ersättning från föräldraförsäkringen under tiden. Ingen möjlighet att lämna över ersättningen till någon annan alltså. Däremot ska ju den som är ensam förälder/vårdnadshavare ha typ rätt till ersättning dubbelt så många dagar.

Visst är en tredelad föräldraförsäkring ett steg framåt jämfört med dagens fördelning. Men faktisk kanske en helt individuell föräldraförsäkring blir mer logisk och lättare att argumentera för.  Oavsett är dagens system helt otidsenligt.    

Kvinnor behövs på arbetsmarknaden och ska ha samma rätt till yrkeskarriär och ekonomisk trygghet. Och männen måste våga ta föräldraansvar och gör mer av det obetalda arbetet.

Påskkärringar

Påsk är ingen stor sak för oss som varken tror på gud eller djävulen. Men det är alltid skönt med lite ledighet på vårkanten efter en kall och mörk vinter.

Glada och söta små påskkärringar, med röda kinder, färgglada kjolar o hucklen springer runt och samlar in godis. Historien bakom är inte lika söt.

När häxprocesserna pågick som intensivast i slutet av 1600-talet var det rädslan som var drivkraften. Folk var på allvar rädda för att bli drabbade av trolltyg, olyckor, sjukdomar och allmän ondska genom de kvinnor som stod i förbund med djävulen. En och annan av häxorna kanske använde en kvast. Men enligt domstolsprotokoll och folksägen var det betydligt vanligare att en stulen get eller ko fick tjäna som färdmedel till blåkulla.

Barn fick vanligtvis vittna om kidnappningar och blåkullafärder och peka ut häxorna. Av protokoll framgår också att förvånansvärt många av de rannsakade kvinnorna faktiskt erkände de förehavanden de misstänktes för. Det är väl bara att inse att tortyr inte är någon rättssäker förhörsmetod.

Även efter att den sista ”häxan” brändes på bål i Sverige, 1704, fanns den folkliga rädslan för häxerier och onda makter kvar. Visst kan det vara svårt att förstå att detta kunde hända. Fantasier, rädslor, okunskap och behov att hitta förklaringar och syndabockar till allt ont. Att bekämpa det onda och statuera exempel.

Men – om man tittar på mönstret bakom, kanske det inte bara är något som kan tillskrivas obildade och barbariska 1600-talssvenskar. Är det inte så att genom historien och ända in i nutid upplevs kvinnor som inte låter sig kuvas eller kontrolleras som oerhört skrämmande och hotfulla.

Dagens hat, hot och förakt mot kvinnor som syns i offentlig debatt och utmanar maktnormer kanske vilar på samma botten.
De epitet och egenskaper som spys ut på kommentarsfält och i anonyma mejl skiljer sig förmodligen inte alltför mycket jämfört med de egenskaper kvinnor på 1600-talet tillskrevs när de pekades ut som häxor.

GLAD PÅSK, systrar, häxor och alla andra!

Stöveltramp på Gävles gator

I dag tågade åtta svartklädda män med grova kängor och ett par fanor genom Gävle. De parkerade sig sen på Stortorget utanför Åhléns mitt i torghandeln och bland flanerande och shoppande gävlebor i alla åldrar. Där stod de, den svenska motståndsrörelsens  män och försökte sprida flygblad med klart rasistiskt och fascistiskt budskap. Men de verkade inte lyckas så bra. Deras uppenbarelse verkade mest uppröra och skrämma människor. När jag kollade lite vilka de var fick jag klart för mig att de kom hitresta mest från Stockholm. Jag berättade att deras åsikter nog inte går hem och presenterad mig som Vänsterpartistisk kommunpolitiker och antirasist. En av killarna tyckte då att jag skulle ta reda på vad de vill istället för att angripa dem utifrån mina förutfattade meningar. En annan började högljutt att anklaga mig för folkmord på vita medan han stirrade mig i ögonen på ett par decimeters avstånd. Blicken var både ilsken och lite vädjande och rädd. Jag måste ju fatta att ”massinvandringen” hotar svenskarnas existens…

Med sorg, ilska och mest en känsla av obehag lämnar jag de unga nazisterna. Jag handlar jeansjacka och tulpaner som tröst och har fått ihop en matkasse också innan jag passerar torget på nytt med min cykel. Då finns inga spår kvar av högerextremisterna men en av torghandlarna berättar för mig om bråket och misshandeln.

Nej det här är inte okej. Unga hatiska män med vidrig människosyn och våldsbejakande demokratifientlig ideologi som taggar varandra och sprider rädsla och obehag omkring sig.

Vi som tror på alla människors lika värde, mänskliga rättigheter och ett solidariskt, mångkulturellt och demokratiskt samhälle måste gå samman och visa att vi är många. Jättemånga.

Inga raister på våra gator!

Hatet o antifeminismen

”Kvinnors kamp för frihet och mänskliga rättigheter har alltid mötts av motstånd, organiserat och oorganiserat. Ibland med fysiskt våld.”

 skriver Maria Sveland i inledningskapitlet till sin bok Hatet.

”Patriarkatets svarta historia är full av exempel på motstånd mot kvinnor[…] men i grund och botten har det alltid handlat om makt.”

Jag rekommenderar varmt och gärna boken. Att läsa med eftertanke. Att prata om och diskutera. På så sätt kan Svelands texter bli en hjälp för alla oss kvinnor som använder det offentliga, har åsikter och driver frågor om rättvisa, att förstå motståndet. Ett instrument att fårstå varför det är provocerande att kvinnor uttalar sig och är politiska.

Vittnesmål från Åsa Linderborg i krönikan i Aftonbladet, en rad andra kvinnliga debattörer och skribenter som trätt fram och berättat om hat och hot och nu Svelands skildring har gjort att fler har börjat sätta ord på sina upplevelser och vi kan börja ana omfattningen och mönstren. Det är bra.

Men det har också kommit motreaktioner som försöker förminska, bagatellisera och ifrågasätta de kvinnliga erfarenheterna och berättelserna. Och framförallt är det analyser och förklaringar som kopplar hatet till patriarkala maktstrukturer och använder feministisk teori, som väckt oproportionerligt starka känslor. Där är debatten på Gräv det tydligaste exemplet.

De angrepp som drabbat kvinnor som debatterar och ställer krav på rättvisa och mänskliga rättigheter är ett politiskt våld. Våldet, hoten, trakasserier och grova sexistiska förolämpningar är antifeministiska och har som syfte att statuera exempel och skrämma feminister till tystnad. Därför är företeelsen ett angrepp på demokratin och måste uppmärksammas som sådant.

Det är därför vi måste våga se strukturerna och prata om makthierarkier. Vid sidan av våld och hot är det tystnaden som gör att patriarkatet fortlever. Kvinnors erfarenheter gills inte. De tystas ner eller förlöjligas. Att bryta tystnaden är enda sättet att se systemet som underordnar kvinnor.

Visst, de flesta instämmer i att det är förfärligt att någon blir hotad med våldtäkt, kallad pissluder eller uppges ha fått ”för lite kuk”. Men om man bara bortförklarar det med att det är en enstaka knäppskalle som angriper en individ, lär det inte hända mycket.

Att fördöma en grov gängvåldtäkt i Indien är lätt, men det är svårare att se sammanhanget och synliggöra barnäktenskap och alla kvinnor som våldtas i äktenskapet eller trakasseras på gatan för att de rör sig på egen hand.

Kvällstidningarna säljer stort på artiklar om grova våldsbrott och sexövergrepp Reaktioner: ” Vad sjukt!. Vilka jävla psykopater det finns. Dödsstraff ska det va´...” Men det omfattande våld som så många kvinnor upplever i vardagen och som faktiskt begränsar kvinnors liv, syns sällan på löpsedlar.

Att bryta tystnaden och berätta om sina erfarenhet är inte att ”ta på offerkoftan”. Tvärt om är det både modigt och solidariskt. Det är nödvändigt för att förstå vad det handlar om. Vi måste våga titta på strukturerna och sätta in hot, kvinnohat och våld i sitt sammanhang om vi verkligen vill ha ett jämlikt samhälle. Vi kvinnor måste hjälpas åt att förstå maktstrukturen och stötta varandra när antifeministerna går till attack.

Borg, nalla inte på biståndet

I morse kunde vi höra finansminister Borg berätta att regeringen vill minska biståndet med upp till 10 % och lägga de pengarna på flyktingmottagande istället. Men ursäkta hur tänker han nu!?


Hur kan man ställa människor på flykt med behov av skydd och människor i de fattigaste länderna emot varandra? Det är dessutom främst bistånd via FN-organ Borg nämner. När situationen i världen är sådan att många människor tvingas fly för sina liv och det är lite fler än vanligt som söker asyl i Sverige, just då vill alltså sveriges regering minska biståndet som går till säkerhet, demokrat och fattigdomsbekämpning.

På fredag kommer jag att delta i den barnvagnsmarsch som RFSU anordnar för att uppmärksamma mödradödligheten och kräva satsningar på SRHR (sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter) för att rädda kvinnors liv.

Varje dag dör 800 kvinnor i samband med graviditet eller förlossning. 99 % av dem är bosatta i den fattiga delen av världen och bland flickor i åldern 15-18 år är mödradödlighet den vanligaste dödsorsaken.

Det behövs kvinnohälsovård, preventivmedel, utbildning och fria säkra aborter för att minska mödradödligheten i den takt som satts upp i millenniemålen. Och här är svensk biståndspolitik oerhört viktig. Det är överlag inga stora summor pengar det handlar om för att göra skillnad jämfört med mycket annat, t e x skulle man rädda åtskilliga liv om bara en % av världen militärutgifter satsade på SRHR. Det är det politiska vilja som saknas.

De pengar Borg vill dra bort från vårt bistånd behövs just till att bekämpa mödradödlighet och stärka kvinnors rätt. 10 % av biståndet måste öronmärkas till SRHR. Och Sveriges bistånd måste självklart vara 1% av vår BNP. Asylmottagande och att bygga ambassader får finansieras på annat sätt.

Som ett av världens rikaste länder kan vi självklart ha en human invandrar och flyktingpolitik och värna asylrätten samtidigt som vi ger bistånd för fattigdomsbekämpning och krafttag mot världens mödradödlighet.

Kom med i barnvagnsmarschen du med!

Inför 8 mars

8 mars uppmärksammas ojämnställdhet och kvinnors situation i världen. Det är en dag för kvinnors kamp och organisering

Redan 1910 instiftades den Internationella kvinnodagen i samband med den andra socialist internationalen i Köpenhamn. Det var Clara Zetkin som tog initiativet under parollen Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism. Dagen har uppmärksammats varje år sen dess. På vilket sätt och i vilken omfattning har naturligtvis skiftat över tid och även geografiskt. T ex var firande av 8 mars förbjudet i Hitlers Tyskland och Mussolinis Italien. Sen 1977 är dagen antagen av FN och i dag är den nationell helgdag i flera länder. Samtidigt är det i andra länder förenat med livsfara för kvinnor att manifestera 8 mars och kräva sina rättigheter.

Vänsterpartiet har viktiga rottrådar i den tidiga svenska kvinnorörelsen och är en del i den solidariska globala kampen för kvinnors rättigheter. Därför känns det naturligt att vårt parti var det första att anta feminismen i partiprogrammet. Nu är feminismen en självklar ideologisk grund i partiets politik jämsides med socialismen.

Målet för svensk jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Även om vårt land i många hänseenden ligger i framkant när det gäller jämställdhet mellan könen, så är vi ju långtifrån framme vid målet. För att nå dit kravs det tydligt fokus, politisk vilja och feminism. Vårt parti är den politiska kraft som kan axla den manteln och vi gör det tillsammans med kvinnorörelsen.

Internationella kvinnodagen är en viktig dag för att organisera kampen och hämta styrka och sprida kunskap. Av och till höjs det röster som ifrågasätter behovet av 8 mars. Till dem som tycker att jämställdheten redan gått för långt, vill jag bara säga: Ni har fel. Det kan aldrig bli för jämställt. Vi kan aldrig slå oss till ro förrän alla orättvisor på grund av kön är borta. Ekonomisk, politiskt och socialt.

                     

Rösträtt och valbarhet, preventivmedel, daghem åt alla, föräldraförsäkring och fria aborter. Det är många strider som kvinnorna före oss vunnit genom sin kamp. Det går att förändra.

I dag ser vi att Inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män ökar, sexualiserat våld begränsar kvinnors livsutrymme och debatten om näthat har visat på hur hat, hot och kränkningar används för att försöka tysta kvinnor. Sverige har ännu bara haft män som regeringschefer och bolagsstyrelser är i hög grad enkönade. Och ute i världen kränks kvinnors rättigheter systematiskt i samband med krig och politisk oro. 1000 kvinnor dör varje dag i samband med graviditet eller förlossning.

Listan kan göras lång. Visst finns det saker att förändra och nog behövs kamp och systerskap och den internationella kvinnodagen.

Jag hoppas vi ses 8 mars, i RFSU Gävles barnvagnsmarsch och på Vänsterpartiets och Ung Vänsters eget evenemang på kvällen.

SD provoceras av sessa på gaygala

Tiderna förändras. På -80 o 90-talet var det (M) och (KD) som hårdnackat satte sig på tvären mot alla förslag och reformer om sexuellt likaberättigande. Nu har både folkopinionen och politiska partier, tack och lov, förstått att HBT-personer är människor bland andra människor och självklart skall ha samma rättigheter. För kristdemokraternas del förvisso en omvändelse under galgen som i vissa beslut lett till försinkningar och krångel, bara för att de måste markera och tillfredställa sin konservativa falang. Men icke att förglömma så har vi nu äntligen nått fram till en könsneutral äktenskapslagstiftning och lagen antogs under borgerligt regeringsstyre.

Men nu har vi ett nytt parti i Sveriges riksdag som fångar homofobers röster och gärna skulle vrida politiken på området tillbaks till mitten av förra seklet. Eller nåt.

När redaktören på SD-kuriren gör ett utspel där han fördömer att en blivande stadschef tar ställning för särintressen blir det dock lite lustigt. För som jag förstår det tycker Sverigedemokraterna att monarki är ett bra stadsskick.. Men då föds man till sitt ämbete och kan varken avsättas eller tillrättavisas av folket. Oavsett vad man säger och gör.

Just i det här fallet tycker jag själv att det var väl ett klokt ställningstagande av Victoria att visa sitt stöd för HBT-rörelsen . Däremot tycker jag det är oerhört provocerande att kungliga barn inte får gifta sig med vem man vill, utan måste få ett godkännande av pappa och regeringen först.

Kvinnohat, sexism och rasism - dags att säga ifrån

Vi var nog många som berördes och upprördes när vi läste Åsa Linderborgs krönika i Aftonbladet strax före jul. Allt detta hat hon utsattes för, hot och grova sexistiska kränkningar, var en följd av Aftonbladet kulturs granskning av högerextremistiska nätsajter.


Krönikan är skarp och sätter ord på väldigt viktiga saker. Det är starkt av Linderborg att gå ut med sin berättelse och sina personliga reaktioner. Naturligtvis är detta drev extremt och avskyvärt. Men hon är inte ensam, dessvärre. Många andra skribenter, debattörer och politiker har fått tagit del av liknande hat och hot, i skiftande grovhet och omfattning. Framför allt är det kvinnor som drabbas. Och tack vare Åsa Linderborgs starka text, var det många som kände igen sig och kunde berätta om sina erfarenheter.

Bara några dagar tidigare hade Jenny Wennberg, redaktör på Arbetarbladet skrivit en ledare om de anonyma hot och trakasserier hon utsatts för efter att hon skrivit om genus i snösvängen. Både Wennbergs och Linderborgs texter har fått kommentarer i stil med: Det får man räkna med om man ger sig in i debatten, sånt måste man tåla, man kan inte skriva sånt som provocerar och sen ta på sig offerkoftan för att man får mothugg, o s v..

Men, nej. Sånt ska ingen behöva tåla. Hot, förtal och ärekränkning är brott i lagens mening. Och hatarnas och trollens syfte är att skrämmas och få motståndarna att tystna. Hela fenomenet är i grunden ett hot mot yttrande och tryckfrihet och mot demokratin.

Som lokalpolitiker har jag ju inte så stor spridning. Men att vara kvinna och vänster räcker tydligen. För även jag har fått en liten skärv av hatet och föraktet, främst när jag drivit feministiska frågor eller tagit ställning mot rasism. Det rör sig om ett eller annat hätskt mejl och kommentarer på min blogg innehållande uttryck som ”kommunisthora” ”typisk jävla feministsmörja… ” Den dag du blir våldtagen av ett gäng blattar ändrar du nog uppfattning” . Anonyma kommentarer man helt enkelt plockar bort och skakar av sig. Språket i tidningarnas kommentarsfält kan stundom också bli grovt och svepande – men man behöver ju inte läsa. Eller ska man välja sina ämnen när man uttalar sig?

För även på denna nivå, satan i gatan vad lätt det skulle vara att på ett omedvetet plan låta sig påverkas och censurera sig själv. Å andra sidan är det väldigt lätt att vänja sig och börja acceptera grövre och grövre påhopp. Som kvinna är man trots allt i någon mån fostrad till lyhördhet, att inte sticka ut eller provocera i onödan. Och drar man på sig vrede har man förmodligen lite skuld själv.

Näthatare och troll som skickar ut sina småbitska och fegt anonyma kommentarer kan tyckas oskyldigt. Ändå ingår det i ett mönster. Och det hat som odlas och de antifeministiska och kvinnohatande värderingarna är också det som driver de riktigt grova hoten och kränkningarna och även dem som går till verket och använder våld. Syftet är politiskt. Syftet är att skrämma till tystnad.

Samhällets lärdom av Utøja måste vara att granska högerextremistiska sajter och miljöer. Helt rätt Aftonbladet. Och vi måste uppmärksamma och tala om de hot och trakasserier som drabbar debattörer och skribenter som tar kamp för demokrati. Helt rätt Åsa Linderborg och Jenny Wennberg och alla andra modiga som vägrar acceptera. Min önskan är att vi under 2013 skall bli många, många som går samman och visar att hatet aldrig får vinna.