"Enda vägens politik" vid vägs ände

När jag studerade till socionom på 80-talet, hade jag en lärare i sociologi (Bertil Persson, Örebro) som formulerade sig ungefär så här. “ om någon eller något utgör sig för att vara neutralt och objektivt. Då kan du ge dig fan på att det är nyliberalism.”

Det var så det var. De nyliberala ekonomiska teorierna fick en enorm genomslagskraft. Nationalekonomin blev väldigt enkelspårig och enögd. På University of Chicago, på Institute of Economic Affairs (Thatcher lär ha pluggat där) och på Handelshögskolan här hemma utbildades de ekonomer som politiker och beslutsfattare lyssnade till. SAF hade dragit igång Timbro och andra tankesmedjor. De kritiska rösterna som ville problematisera eller föra fram andra sätt att tänka kring ekonomi och samhälle fick klent med genomslag. Deras idéer viftades bort som politisk propaganda och tyckande. Nyliberal ekonomi däremot var vetenskap.

Nyliberalt tänkande fick genomslag i samhället i stort och företagsekonomiskt språkbruk fick fäste i stort som smått. Hela EU har blivit en stor frihandelsorgansiation, med direkta eller indirekta krav på konkurrensutsättning och begränsning av de offentliga utgifterna i medlemsstaterna.

Visst förknippar man väl främst borgerligheten med att driva marknadsekonomin. TINA - There is no alternative - hette det i Storbritannien. Svenska högern drev “Den enda vägens politik“. Men nyliberala ekonomiska idéer spreds i betydligt vidare kretsar tack, vare sin status som “vetenskaplig och akademisk”. Som ett exempel var det faktisk Kjell-Olof Feldt (Finansminister för (s) 1982-90) som till stora delar genomförde systemskiftet i svensk politik genom att driva igenom omfattande privatiseringar och avregleringar. Det var under den perioden valuta- och kreditmarknaden avreglerades.

De som förespråkar en fri marknadsekonomi pekar gärna på hur suverän den varit för tillväxten. Det är sant, fläckvis och under långa perioder. Men det är en tillväxt som mest hamnat i vissa fickor, som gett rovdrift på naturen och som skett på bekostnad av andra. En tillväxt som fört över offentlig makt till en anonym marknad och därmed underminerat demokratin. En tillväxt som lett till stora sociala och ekonomiska klyftor och som inte är hållbar.

Så länge bristerna i det ekonomiska systemet bara drabbat de fattiga har det varit lätt att blunda. Nu har handeln med valutor och kapital växt sig enorm och även fattiga erbjudits lån för att ta del av risktagandet och bli aktörer på en marknad som egentligen inget producerar utan bara spekulerar. När börserna nu rasar och hela finansmarknaden bryter samman drabbas alltså både fattiga och rika.

Nationalekonomi och statsvetenskap är inga värderingsfria läror. Nyliberalismen är ingen naturlag. Det är en idé bland andra, om hur man kan och vill organisera samhället. Hög tid för eftertanke och rannsakan alltså. Var “Den enda vägens politik” verkligen rätt väg?